Kock Otto - del 9

Dörren till övningslägenheten på la Légion motsvarade aldrig ens förväntningar. Just denna såg tung och gedigen ut men lät sig sparkas upp med lätthet. Lindroth nickade åt Jaor som med ett jättekliv tog sig in i det dunkla rummet, täckt av Lindroths lånade Colt 44:a. Väl inne i rummet gick han genast ner på hur och höll sitt eget vapen - en tysk Messerschmitt 5-56:a med sexton patroner i magasinet, avfilad varbygel och kolv i dansk hårdplast - med båda händerna.

Inbrytningsmetoden var gammal och beprövad spansk - tremans-stormning med avledningsangrepp. Jaor visste att Åke nu skulle komma rusande in bakom honom och distrahera de eventuella angripare som befann sig i den dunkla lägenheten. Han hörde inte ett ljud utan kände bara vinddraget när Åke kastade sig in mot rummets centrum iklädd en tajt, brandgul SM-dräkt i latexgummi och långa, gröna antenner. Med armarna vilt flaxande och hoppandes upp och ner skulle han dra på sig all uppmärksamhet de första sekunderna. Metoden var idiotsäker. Ingen skjuter en människa som kastar sig in i ens rum om det framgår att personen är fullständigt ofarlig. Nu gick Åke ner i hukande gödkycklingställning och började högt recitera Goete för att markera det fria skottfältet.

Hade det funnits någon annan än de tre i rummet skulle denne vid detta laget skrattat - och sedan dött. Men ingen skrattade, rummet var tomt. De trängde vidare in i lägenheten och upprepade vid varje dörr samma procedur. I ett av rummen hade två dockor funnits som var programmerade att börja skratta vid intrång. Jaor satte två kulor i skrevet på dem. Precisionen var hög, men Lindroth påminde sig om att fråga om siktet vid ett senare tillfälle.

Tillfället kom när han vid dagens slut satt och tog en café con leche med Miguel Coño. Miguels kontor var inrett enligt spanska militärnormer. Skrivbordet var av det obestämda träslag man endast återfinner i militära byggnationer och svenska grundskolans skolbänkar. Det var hårt, fult och på ovansidan täckt av en sjukligt grön laminatplatta som snarare hade en förfulande än en beskyddande funktion.

Demonstrativt satte Miguel kaffekoppen direkt på bordsskivan. Lindroth följde hans exempel. Efter ett par vänliga fraser om den rådande världssituationen, den spanska aktiemarknaden samt de senaste rönen inom akronymologi hade Miguel kommenterat just det faktum som Lindroth noterat under övningen i lägenhetsstormning. Istället för att sikta på det dödande området strax ovanför bröstbenets fästpunkt hade la Légion gått över till att alltid sikta mot skrevet. Detta hade två fördelar. Dels gav det ofta ryggen fri vid åtalssituationer - man kunde alltid hävda att man siktade lågt men råkat träffa aningen högt. Dels hade detta inneburit en märkbart ökad andel lyckade tillslag.

Förvisso var det svårare att träffa exakt, men eftersom det numera var allmänt känt av terrorister och förbrytare att la Légion endast sköt mot ädlare delar var det en aura av fruktan som omgav soldaternas framfart. Många skumma element valde att ge upp direkt istället för att riskera att överleva efter skottlossningen. Ingen terrorist blir martyrförklarad av sitt folk om han överlever och får sitta i fängelse som kastratsångare.

- Nå. Vad tycker du om Aque och Juan? Frågade Miguel. Är de inte strålande operatörsämnen?

Lindroth låtsades tänka efter. Han hade bara behövt genomföra ett par korta övningar för att genast konstatera att Åke och Jaor var mycket väl förberedda på den verklighet som väntade dem när de nu snart skulle träda i aktiv tjänst. Han tyckte att Miguel tränat dem ypperligt bra men ville jäklas lite.

- Nja, de duger väl. Inte för att jag tror att de kan mäta sig med de vanliga kustjägarna från Barcelona men...

Miguel Coño blev röd i ansiktet och började andas tungt. Att jämföra eliten från la Légion med de knappt simkunniga paddorna från den där staden i norr var som att förolämpa någons mor. En rad spanska invektiv sköljde över Lindroth som i sin tur bara reagerade med att börja skratta. Han skrattade först tillbakahållet, men efterhand som Miguel tystnade och såg förvirrad ut lät han skrattet bullra fram högre. När det väl gick upp för Miguel att svensken satt och skämtade med honom stämde han in i skrattet. Med av skratt guppande mage reste han sig och gick fram till rummets enda bokhylla. Lyckligt frustande något om dessa galna svenskar kom han tillbaka med två dricksglas, en flaska Larios gin och en flaska ägglikör. Lindroth höjde gillande båda ögonbrynen och smackade med läpparna. Miguel hade inte glömt hans speciella förkärlek för krämiga likörer.

- Du åker ju hem imorgon, så jag tänkte att vi kunde diskutera dina rekryter under mer... avslappnade former.

Lindroth log och tog tackande emot ett glas som var till brädden fyllt av den ren, oförstörd ägglikör.

- Den här stunden har jag sett fram emot länge, sade han till sin före detta chef.

Under de två timmar som förflöt gick de systematiskt igenom Åke och Jaors meriter. De hade båda ypperliga betyg och turades om att vara etta respektive tvåa i klasserna. Åkes vattenproblem var den enda smolken i glädjebägaren, men styrkt av tre deciliter gin lovade Miguel dyrt och heligt att hellre drunkna själv än att låta Åke lämna la Légion utan att kunna simma. Efter ytterligare ett par deciliter började de sjunga andalusiska folksånger och lösa världsproblem. Ett stycke in på flaska nummer två kunde Miguel svära på att han själv var Åke Stålhandske och gav utan att vilja diskutera saken närmare sig själv "väl godkänt" på samtliga dykmoment.

Lindroth protesterade lamt, men nickade slutligen matt för att markera att han tillfullo hade uppfattat situationen som sådan samt funnit den lätt omtöcknande. Precis innan han tuppade av konstaterade han för sig själv att han hade situationen under fullständig kontroll.

Av Patrick Stahl 21 sep 2001 15:25