Favoritresan genom tiderna

Det började tidigt, så långt tillbaka jag kan minnas. Kommer ihåg spänningen natten innan och mamma och pappas frustration över att jag inte kunde sova en blund. - Vi ska ju bara åka till Gotland!!! - Ja, men, de förstod inte. Det var ju inte att vi skulle åka till Gotland som var grejen, det var ju hur vi skulle åka dit, med GOTLANDSBÅTEN...

Denna fantastiskt stora båt som hade allt man kunde begära som liten, bollhav, enarmade banditer, stora fönster där man kunde leka kurragömma, massor av trappor man kunde gå vilse i och sen havet... Att man kunde gå ut på däck och se inget annat än vatten så långt ögat kunde nå. Det var det bästa.

Sen hade vi ju själva proceduren att gå på båten, eller rättade sagt att springa - för det gällde liv eller död. Eftersom pappa körde på bilen och vi andra fick gå på var det meningen att vi skulle springa och ta platser. Vi fick först vänta bakom ett rep, massor av barn och ungdomar stod där spända. Sen kom någon slags vakt och släppte repet, alla sprang fram till rullgrinden. Där fick man vänta igen och när man hörde det första knakandet som indikerade att den skulle börja åka upp, la man sig på marken och rullade under så snart det var möjligt, och sen var det race! Man sprang som en galning, rulltrappan istället för trapporna, Upp, upp, och så den långa korridoren till båtens öppning. Det var där triumfen låg, att vara först!!! Att man sen skulle hitta bra platser, det var mindre viktigt. Jag kan skryta med att jag varit först på gotlandsbåten två gånger!!! Fortfarande stolt.

Jag har än idag en speciell känsla för gotlandsbåten. Inte de nya snabba båtarna, där man inte kan röra sig fritt, och man håller på att blåsa bort på däck. Nej, det ska vara den stora, långsamma båten. Där man känner att man reser, där man har tid att läsa en bok, gå på bio, eller få första solbrännan.

I våras åkte vi nattbåten och efter att ha hittat en vilstol och sovit någon timme så vaknade jag. Båten dunkade långsamt framåt, det var knäpptyst förutom en del snarkningar. Överallt på golvet låg folk och sov, gamla som unga, barn och tonåringar. Nånstans där fick jag en känsla av frid. Det kändes som om det bara var jag som var vaken, solen började gå upp, och man kunde se lite av gotland i horisonten. Ingen stress, inga ljud, fast omgiven av en massa människor med samma mål. Det var en skön känsla som jag tänker på ibland.

Av Sara Nordlander 21 sep 2001 11:56