Döden - en oundviklig del av livet

För drygt två år sedan blev jag gravid. Glad, rädd och förvirrad åkte jag till min syster för att berätta denna fantastiska nyhet. Hon blev otroligt lycklig, inte lika mycket av tanken på mig som mor, utan snarare på sig själv som moster. Plötsligt skulle hon, som aldrig bakat åt sina egna barn förvandlas till en ständigt kaneldoftande, trygg moster, en som alltid skulle vara närvarande. Nu blev det inte så. Utan precis tvärtom. Fast ändå inte.

Samma kväll ringde en sköterska från sjukhuset för att kalla min syster till samtal med en läkare nästa dag. Detta hade föregåtts av en gynekologisk rutinkontroll där cellprov tagits och man funnit cellförändringar.

CANCER. Orden ekade i mitt huvud, gjorde mig lamslagen av skräck. Man får inte cancer när man är 35 år. Inte nu. Inte min syster. Sedan, om många många år. Kanske. Men inte nu. Jag var ju gravid. Ett liv höll på att växa sig starkt i mig på samma ställe som cancern gnagde på henne. Så fruktansvärt orättvist.

Vad som sedan hände är för mig dolt i en dimma. Dels av graviditetsillamåendedepression, dels av marken som plötsligt börjat gunga oroväckande. Inget var längre stabilt. Min syster genomgick en stor operation medans jag låg hemma och kräktes och grät. Alla mina rädslor som jag burit med mig genom livet hade plötsligt blivit synliga. Plötsligt började jag gråta över människor som dött tidigare i mitt liv. Viktiga personer som jag inte vågat sörja i rädsla att saknaden och sorgen skulle bli för stor. Allt hade jag stängt in. Nu kunde jag inte längre stå emot. Även min egen dödsångest blottades obarmhärtigt.

Förödande för min syster som fick ta alla mina rädslor per telefon. Hon låg nyopererad i Lund, jag låg förtvivlad hemma och grät och förklarade att jag inte någonsin skulle förlåta henne om hon dog. Hennes tillfälliga räddning blev att hon klippte av kontakten med mig trots att hon alltid varit väldigt mycket storasyster och tagit hand om mig enda sedan vi var barn. Roller som vi hade fått oss tilldelade på grund av våra föräldrars alkoholism. När mamma sedan dog i en lägenhetsbrand tog min syster på sig oket att alltid finnas för mig som en trygg punkt, hur våra liv i övrigt än såg ut. Tills denna dag då hon valde bort mig och jag tvingades stå på egna ben.

Hon ville ha människor runt omkring sig som ingav hopp och energi, inte någon som sörjde hennes död i förtid. Idag förstår jag henne, men då kände jag mig bara missförstådd. Förstod hon inte att allt handlade om min kärlek till henne?

Ett par månader senare återtog vi kontakten igen. Jag hade kommit igenom min kris och hon hade påbörjat sin cellgiftsbehandling. Vi möttes på ett annat plan, ett vuxet plan där vi var jämlikar. Jag hade vuxit, fått en annan trygghet trots den tidigare totala obalansen. Hon hade fått ett lugn, en tillförsikt, en inre harmoni som jag aldrig stött på hos någon förut. Vi började umgås igen. Jag med min stora mage, hon med sitt kala huvud, båda två med en orubblig tro på framtiden.

På sommaren föddes min son och kort därefter avslutade min syster sin behandling. Cancern hade svarat på cellgifterna. Hon var så otroligt lycklig, så levnadsglad..i ett par månader. Sedan började komplikationerna. Men aldrig så allvarliga att någon trodde att det var cancern som kommit tillbaka. Istället var förklaringen att motståndskraften blir sämre efter cellgifter.

Jag och min familj åkte på hösten iväg på semester i två veckor. Under tiden genomgick min syster ännu en stor operation, denna gång i bland annat gallan. Fortfarande hittades ingen cancer. Jag åkte för att träffa henne, och mötet blev av en chock för mig. Hon hade förvandlats till skuggan av sitt forna jag. Hon hade förlorat mycket vikt men när hon satt där uppkrupen i soffhörnet iklädd en sliten morgonrock var hon ändå min vackra syster. Och med sitt lockiga hår påminde hon starkt om en liten ängel.. Fortfarande glad och positiv, men ändå inte. Blicken hade förändrats. Den var så trött.

En vecka senare hade vi ett av våra dagliga samtal. För första gången började vi närma oss döden. Som en möjlig utgång. Vi grät båda två, förklarade våran kärlek till varandra, hur ensamma vi vore utan den andra, att ingen aldrig någonsin ville bli den som var kvar.

Nu är jag här, ensam kvar. Både ledsen och tacksam. Ledsen för att jag saknar henne så att det gör ont. Men samtidigt så otroligt tacksam att vi fick det sista året tillsammans, där jag fick möjlighet att möta mig själv.

Ja, man kan stärkas genom svåra personliga tragedier. Om man bara vågar möta dem, gå igenom dem utan att huka... Under vår sista tid tillsammans fick jag mer självkännedom och självtillit än jag någonsin trodde var möjlig. Jag mötte mina egna rädslor och var tvungen att konfrontera dem, och känna klart dem, utan att som förut stängt av när det blev för jobbigt. Detta har inneburit för mig att jag idag står tryggare och starkare än någonsin och känner att jag vill möta livet med allt vad det innebär.

Men hon finns här ändå, ständigt närvarande, alltid pockande på min uppmärksamhet. Som nu till exempel.

Grattis på födelsedagen, syster. Jag hade inte glömt. Jag älskar dig.

Av Susanna Penther 18 sep 2001 15:00