Därför grät jag på Bridget Jones

Med min relativt nya inställning till livet, vilken i korta drag innebär att jag tycker att alla ska leva i love, peace and understanding, life the Ghandi way, så finner jag all denna vrede och allt detta hat närmast omöjligt att ta in. Jag kan inte förstå, jag begriper inte. USA talar om hämnd, vedergällning, men själva attacken mot WTC och Pentagon var väl också en slags vedergällning? Ska man döda dem som har dödat då måste man ju sen döda dem som har dödat dem som har dödat. Eller.?

Jan Gilljo jo, jag VET hur det stavas men jag skriver fonetiskt och det blir mycket roligare om man avsiktligt uttalar det fel, eller hur? lämnar bokmässan i Göteborg strax innan de tre tysta minuterna skall ta sin början. En protest som jag till viss del sympatiserar med. Jag stod dock kvar och kände hur stämningen ändrade sig, sorlet övergick i viskningar för att till sist, när klockan slog tolv, förvandlas till eftertänksam och kompakt tystnad. Jag tänkte på dem som förlorat sitt liv och på dem som förlorat sina anhöriga. Alla dem som blivit offer för terror, överallt i världen. I Afghanistan, i forna Jugoslavien, i Israel. Och i USA.

I en minut ungefär, tänkte jag på detta. De andra två minuterna tänkte jag omväxlande på hur obegåvat det var att ha helt nya stövlar med ganska hög klack när man går på mässa, var vi skulle äta lunch och om kvällen, som jag och T tänkte tillbringa på lokal, skulle innehålla några spännande möten med kändisar.

Jag har mer än lite svårt att känna rätt saker vid rätt tillfälle. När vi sen dagen efter befinner oss på Filmstaden och ser den dåliga filmen om Bridget Jones och det i slutet fladdrar förbi en skylt som säger Welcome to New York, DÅ börjar jag gråta besinningslöst. Sublimering kallas det visst. Och det värsta av allt är att det som retar mig mest är att folk givetvis trodde att jag grät för att jag tyckte att den fjantiga filmen var sorglig. Jag vill här meddela att det gjorde jag INTE.

Elvis, John Lennon, John F Kennedy, Olof Palme och för min egen del även Ronnie Peterson. Beroende på hur gamla vi är kan de allra flesta av oss säga exakt var vi befann oss och vad vi gjorde och tänkte när vi nåddes av beskedet om tragiska händelser som mer eller mindre skulle komma att ändra vår världsbild. Nu har ännu en sådan händelse skrivits in i historien.

Jag pratade med en kompis i telefon och när hon säger att två flygplan har flugit in i World Trade Center så tänkte jag först att det var ju konstigt att TVÅ plan av misstag flugit in i WTC. Vilken maximal otur. När jag sen slår på teven och börjar förstå vad som faktiskt har hänt tänkte jag på två saker: Mina föräldrar och en dikt.

Mamma och pappa, de enda av mina nära och kära som inte fanns inom räckhåll. De var inte i närheten av USA men de var ändå ett par tre timmars flygresa bort, vilket var tillräckligt för att jag med gråten i halsen gång på gång skulle försöka nå dem på mobilen bara för att höra deras röster. Det stora blev det lilla. När det ofattbara händer blir allting utom det allra närmaste oviktigt och man kastas mellan ytterligheter. Man lider med de drabbade men är glad att man själv klarade sig.

Man läser gråtande om CNN-reportern som ringde hem till sin man från flygplanet och hann med några gripande I love you innan hon och alla de andra ombord förintades i det eldhav som följde när planet kraschade in i ena tornet samtidigt som man undrar när de tänker börja sända Vita Huset igen. Man famlar i mörkret, försöker förhålla sig på ett normalt sätt till något som är onormalt, försöker förklara något som är oförklarligt, försöker hitta meningen i det meningslösa. Undrar om man själv skulle välja att slänga sig ut från nittionde våningen istället för att dö i lågorna.

Så var det dikten då. Jag som aldrig har kunnat uppskatta lyrik, som inte kan ta till mig dikter och poesi en defekt som jag för övrigt håller Henrik Schyffert och resten av Killing-gänget i hög grad ansvariga för men det är en annan historia, jag - den okänsliga människan personifierad - tänker på en dikt bland det första jag gör när jag börja inse katastrofens omfattning. Och eftersom jag själv inte kan sätta ord på det jag känner så gör jag, som så många före mig, någon annans ord klä mina tankar.

En dag om året borde alla låtsas
att döden vilar i ett vitt schatull.
Inga stora illusioner krossas,
och ingen dör för fyra dollars skull.

Världskatastrofen sover lugnt och stilla
emellan lakan på ett snyggt hotell.
Inga rep gör någon broder illa,
och ingen syster slumrar vid ett slutet spjäll.

Inga män blir plötsligt sönderbrända
och ingen dör på gatorna just då.
Visst är det lögn, det kan väl hända.
Jag bara säger: Vi kan väl låtsas så.

Stig Dagerman 23.2.53

Av Kajsa Kallio 18 sep 2001 11:56