Insomnia

"Nja, det beror på", svarar jag.

Är hon klädd i den tunga mörka grå kappan, eller lyser hon som en citrongul papegoja? Svårt att veta innan gryningen kommer. Man kan nämligen inte se henne. Hon bara finns där, viskande i mörkret.

Försiktigt sniffar jag i luften, försöker lukta mig till hur detta möte ska bli. Känner ingen doft alls. Är det ett gott eller dåligt tecken? Vad kan jag annat göra än att vänta och se.

Jag lutar mig tillbaka mot kuddarna och minns alla möten
vi haft genom åren. Som vi bråkat. Nätter när hon envist bankat in glömda minnen. Bankat dom ändå in tills dom varit glasklara igen. Andra nätter har vi legat som två tonåringar och fnissat. Fnissat och drömt oss tillbaka till levande minnen. Planerat för nya. Ibland ligger vi bara helt tysta och lyssnar på nattens ljud, utan att tänka alls.

Vi har hittat en slags balans hon och jag, en slags förtrolighet. Den lider av förslitningar eftersom vi aldrig är ifrån varandra särskilt mycket. Ändå lämnar hon mig inte.

När gryningsljuset sakta letar sig in mellan persiennerna känner jag hur hon glider bort och tar skydd. Skydd undan ljuset och dagens ljud. Hon nynnar på en sång och jag hör dom bekanta orden, som så många gånger förr.

"Vi ska gå hand i hand genom livet du och jag"

Var inte så säker på det hinner jag tänka innan jag också glider bort, in i drömmarnas värld.

Av Lena Vikberg 17 sep 2001 16:07