En sportfånes bekännelse

Pirret sprider sig i kroppen ju närmare man kommer. Anrells och Olssons krönikor lusläses, formtoppstabeller granskas in i minsta detalj, ty det gäller att ha en plan!

Det kräver särskilt stor möda att vara sporttorsk vid OS, okej om det går i Lillehammer, men hur ofta går det där?
Nejdå, för det mesta i en tidszon som skiljer sig markant från våran. I praktiken innebär det vaknätter, påsar under ögonen som berättigar en b-h och en tv som pallar att stå på 24 timmar utan att lysröret pajar.

Man laddar upp med viktiga saker. Ett måste är en tabell med alla tider noga markerade. Ibland måste man offra sig och se lite dressyr eller nordisk kombination mellan godbitarna, men tid är allt vi har, eller hur? Sen är det en fördel att ha en skön bäddsoffa som man parkerar i dom två veckorna om det inte går i Lillehammer förstås. Svaret är givetvis ja, den är skön, rätt vid och synnerligen bra placerad.

Sen är det bara att räkna ner, låta dagarna sega sig fram... vänta... längta... drömma... tills man plötsligt sitter där och ser på invigningen. Hårstråna på armarna reser sig när elden ska tändas, sekunderna innan man vet vem och hur är nästan magiska. Det löjliga inträffar, tårar letar sig fram i ögonvrårna. Jag skäms nästan. Skakar på kroppen och försöker hitta lite sinnesnärvaro. Går inte. Stirrar som besatt på rutan och insuper alla detaljer, den klemiga musiken, dom stolta ansiktena på värdlandets medborgare, på IOK-medlemmarna, på alla idrottarna.

Det har börjat!

Sen följer en enda lång pina, hopp blandas med förtvivlan. Glädje blandas med misstankar. Hur kan hon ha förbättrat sitt pers så mycket sen förra säsongen? Ser inte Maurice ut som Ben lite väl mycket? Försöker slå bort dom tankarna. Klart dom är rena, herregud, sluta sjåpa dig! Fast bilden av Florence Griffith Joyner stannar kvar, Ben Johnsons ögongulor lyser i mitt huvud och Merlene Otteys svek försöker nära tvivlet. Vill inte, blockerar tankarna och vill njuta av här och nu!

Trots att tanken gnager under hela spelen, hoppar jag högt vid varje höjd Kajsa klarar, vid varje häck Robert inte river. Jag skiter i om han kommer sexa, han är i OS final och snubblar likt en Sven över mållinjen. Helvete att Erika inte kvalade, igen! Zelezny och Reidel, gamla kämpar som ALDRIG ger upp eller slutar. Saknar Bubka, saknar barfota-Kosgei, saknar Kipketers mummel om varför han flyger fram som om det vore bomull han sprang på.

Men nya hjältar föds, Olsson dundrar likt en älgkalv fram på trestegsavsatsen. Dragila hoppar stavhopp tills hon nästan når himlen och Kallur har nästan samma stegisättnig som Engqvist hade. Någon urgammal kraft härskar i mitt inre och när OS slutar är det med ett både ledset och lättat hjärta jag stänger av tv:n.

Jag bäddar igen soffan och lutar mig mot kuddarna, läser alla kommentarer efteråt och ser det rullas igen inne i minnesbanken. Hjärtat finner sin normala takt och när jag lägger mig i min vanliga säng hör jag pulsslagen viska:
Sport kan vara livsfarligt, men också alldeles alldeles underbart...

Av Lena Vikberg 15 sep 2001 12:21