Kvinnan i forsen 14

Robert Stenhammar hade på Mallorca endast fått veta att polisen inte funnit några misstänkta och att mordet på Karl var höjt i ett enda stort mysterium. Karl hade livnärt sig på att låna ut pengar till företagare på ön. Karl hade ansetts som en hederlig affärsman. Stenhammar misstänkte att polisen var inblandad i den brottsliga låneverksamhet han trodde Karl satt i gång. Att Karl skulle till att utvidgat sin verksamhet till övriga Europa genom sin uppdragsgivare i Amerika.

Stenhammar hade frågat lokalbefolkningen. De människor som kunnat prata engelska hade bara skakat på sina huvuden. De visste inte att Karl blivit mördad. Stenhammar misstänkte att ingen vågade säga något.

När han åter steg in på tidningsredaktionen och förklarade hur lite han hade fått reda på, sade Holmér att det var synd. Tyst för sig själv tänkte Holmér, att det var ännu beklagligare att han i endast två ynkliga dygn sluppit ifrån honom. Holmér avslog åter Stenhammars begäran att skriva om sina misstankar att det var ett mord utfört av internationella brottslingar. Jag arbetar i ett korthus som är på väg att rämna, tänkte Stenhammar. Han hade från första stund ansett Holmér vara en gammal stofil som inte hade förmåga att upptäcka en säljande nyhet.

Johan hade varit tacksam för de upplysningar han fått av Vera. Hon hade svarat att priset var att bjuda ut henne på mat. De bestämde sig för att träffas senare. Han var glad över att slippa äta ensam ytterligare en kväll.

Han hade beslutat sig för att promenera från polishuset till sitt hotell. På vägen hem försökte han slå bort sina tankar på att efter det planerade restaurangbesöket försöka förföra sin träff. Han rannsakade sig själv och tänkte att detta var absurd med tanke på hur de varit mot varandra innan. När hans tankar inte ville lämna henne värjde han sig med att minnas hur hon varit då han varit ihop med Lena. Han kom ihåg att han hade hatat den Vera som alltid kommit till Lenas undsättning. Då han hade kommit hem, trött och pank efter dagars hårt slit och några enstaka järn på någon krog i stan, hade Vera suttit och välkomnat honom i deras soffa. Med en gråtande Lena bredvid sig hade hon skällt ut honom.

Han mindes henne som en sur, ful och otrevlig hagga, en riktig karlhatare. Vid fler än ett tillfälle hade hon jagat ut honom. Att blivit utkörd från sitt eget hem av en främling sved. Han kände ett smygande raseri inom sig men innerst inne förstod han att Vera varit rädd om sin väninna. En väninna som tråkigt nog hade varit ihop med ett odrägligt fyllo.

Väl inne på sitt rum kunde han inte ta sig för att göra någon nytta. Han gick in i duschen. När han var färdig öppnade han resväskan och tog fram ett par skrynkliga bomullsbyxor. De har blivit för små vid midjan, upptäckte han. Längst ner i väskan hittade han dock ett par som visserligen var skrynkelfria men kändes hopplöst omoderna. Han beslöt sig för de skrynkliga och ringde till receptionen för att fråga om de kunde stryka dem. Det gick bra och han kände sig lättad. Han hade en grön skjorta som var struken och såpass vid att han kunde vecka över den, och dölja att han inte kunde knäppa översta knappen. Med hjälp av livremmen skulle han hålla byxorna uppe. Han tänkte med saknad på den tiden när hängslen var mode.

Medan han väntade på att klockan skulle bli så pass att han kunde ringa till Vera, funderade han över vad han hittills fått fram om familjen Ulfvenstam. Kristina var Alvin Ulfvenstams riktiga mor. Hon hade fått honom med en okänd man och för att rädda den lilla hedern familjen hade kvar födde hon honom i Göteborg. I all hemlighet adopterades Alvin av sin morbror som flyttade till Helsingborg. Där hade redan ett skenäktenskap planerats. Den blivande hustrun var en prostituerad kvinna och gifte sig mot betalning för att sedan skickas till Göteborg. Där dog hon ett år senare.

Kristinas och hennes brors far dog strax efteråt. När arvet skulle delas ut hade Kristina ensam ärvt allt förutom halva gården. Den köpte hon för en billig penning av sin bror. Hon hade inte verkat brytt sig om att han adopterat och skulle försörja hennes son. Hon blev en rik och självförsörjande kvinna.

I slutet av sextiotalet hade Alvin fått reda på sanningen och tagit hämnd på sin far. Alvin hade därefter börjat mjölka pengar ur sin biologiska mor Kristina. Antingen genom utpressning eller rent tiggeri. När sista utbetalningen skett och Kristinas pengar var slut hade Kristina till slut mördats. Om jag har rätt i mina misstankar blev Kristina bragd om livet av sin egen son, tänkte han. Sonen Alvin ärvde sedan gården i egenskap av att vara hennes brorson. Det kan vara så, tänkte han vidare, att Alvin genom mord fått det han ansett vara hans.

Morden på de tre männen stämde dock inte in. Han uteslöt hämnd och om de var vittnen hade morden utförts för sent. Var mordplatserna en tillfällighet, tänkte han. Han såg det som ett stort pussel där det var svårt att passa in alla bitarna. Han hyste dock gott hopp om vad hans möte med prästen nästa dag skulle utmynna i.

Johan vaknade upp ur sina tankar av att telefonen ringde, och den första tanken som kom till honom var att Vera ångrat sig. Han lyfte försiktigt på luren. Han blev först ledsen när han hörde att det var hon. Han blev dock på bättre humör efter hon frågat om de kunde äta hemma hos henne istället för att gå på restaurang. "Då skulle vi i lugn och ro kunna prata ut om gammalt groll och sedan kunna ha en trevlig stund tillsamman." Han svarade att det var en god ide.

När han lagt på undrade han över orden "en trevlig stund tillsammans". Han försökte på nytt slå bort alla förförartankar, men nu var de svårare. I sin fantasi såg han framför sig hennes hand slår bort hans händer som, av en ingivelse och utan att det är han själv som styrt, börjat att kladda på hennes inbjudande ben. Han funderade på att ringa upp och tacka nej. Han satt dock en stund efteråt i sin bil utanför hennes hus och känslan på hur skönt det skulle vara att få ta på hennes kropp ville inte vika undan.

I samma stund han satt fingret på ringklockan öppnades dörren. Hon måste ha stått strax innanför och väntat på mig, tänkte han lyckligt. Vera var klädd i en lätt men elegant klänning. Den smet tätt om kroppen. Hon log välkomnande mot honom, och när han klev in i hennes lägenhet såg han att porslinet redan stod på bordet. Till hans stora lättnad stod det inget vin på bordet utan istället hade hon ställt fram en karaff med isbitar.
"Jag har inte börjat med maten ännu", sade hon med låg röst och sin mun en halv centimeter från hans kind. Hon smög in sina små slanka fingrar i han knubbiga hand och frågade: "Ska vi äta nu eller ska vi göra annat först"
"Jag har alltid haft svårt för att vänta, så varför inte ta det andra först", svarade han, och utan att tänka sig för knöt han med sin lediga hand upp skärpet som höll samman hennes klänning.

När Johan körde mot sitt hotell tidigt på morgonen låg det mesta av det hektiska Helsingborgslivet tyst och stilla. Klockan var endast halv fem och staden hade ännu inte börjat leva upp. Vera hade varit tvungen att tjänstgöra tidigt så de hade gått tillsammans ut från hennes lägenhet. Hon hade erbjudit honom att stanna kvar i lägenheten tills hon skulle komma hem på eftermiddagen, men han hade svarat henne att han ännu hade mycket arbete kvar. Han var tvungen att gå. På hennes fråga om de inte kunde träffas till kvällen igen hade han svarat, "tyvärr är jag i Helsingborg för att arbeta och har inte så mycket tid över." Han hade tyckt att hon sett ledsen ut vid hans och han tillade, "det kanske går bra ändå, men jag lovar inget."

När han till slut var tillbaka på hotellrummet, kunde han fortfarande inte ta sig för att arbeta. Han hoppades på att prästen, han senare skulle besöka den dagen, kunde ha sådana uppgifter att många av historiens pusselbitar skulle falla på plats. Han trodde att han skulle resa hem redan denna kväll. Sedan funderade han åter över om han ändå skulle nappa på Veras anbud men kom på sig själv med att på något vis vara rädd. Han funderade över hur det skulle bli om han tog steget fullt ut och stannade för gott för att sedan upptäcka att han gjort ett misstag. Han trodde inte han skulle klara av att upptäcka det, utan det var bättre att fortsätta i gamla fotspår.

Johan vek av från sitt hotellrum vid middagstid och tog en lugn promenad mot kyrkan. När han nästan var framme vid porten möttes han av en gammal man i blå jeans och vit T-shirt. Han kände först inte igen honom, men det gjorde inget för prästen kände genast igen honom.
"Vi tar bussen till Sofieros slottsträdgård!", ropade han, och gick sedan mot en busshållplats på andra sidan gatan, "jag brukar ibland ägna mig åt jordiska njutningar och en av dessa är att se vad människan kan göra med guds skapelse."
"Men ska inte naturen se ut som gud skapat den", ropade Johan tillbaka samtidigt som han halvsprang över gatan efter prästen. "I en trädgård har ju människan ändrat det som en gång var, fortsatte han."
"Vi är endast verktyg åt herren", svarade prästen och pekar med fingret mot himmelen. Johan trodde att prästen velat visa på något himmelskt väsen som styrde där uppe men hörde sedan, bakom sin rygg, att bussen bromsat in på prästens signal. Medan de klev på bussen fortsatte prästen att prata.
"Tycker han det är möda värd att vi lägger ner tid och pengar på att göra världen vackrare, så låter han oss göra det."
"Kanske finns det en mening även i ondska fastän vi inte förstår varför", tillade Johan när de satt sig till rätta i bussen.
"Ondskan är inte guds verk, det är vi själva som väljer vilken väg vi vill gå, det är det som är vitsen med den fria viljan." svarade prästen och satte punkt för deras samtal.

Av John Jensen 13 sep 2001 09:48