Jag blir inte klok på det här

Jag blir inte klok på det här: En vanlig, gråtrist måndag förvandlas plötsligt och utan förvarning till öppningssekvensen i en Jerry Bruckheimer-film när ett, nej, jesus, två! helt vanliga passagerarplan med kallt blod rammar World Trade Center i New York, den fria världens axel.

Det är total, förlamande action som brutalt sliter andan ur en och välter den civiliserade världens världsuppfattning över ända. Det är snabba klipp från den ena uppslitande scenen till den andra. Manhattans gator fyllda av rök och damm. Brand i Pentagon. En man täckt av lera och blod, men vid liv. Två brandmän som omfamnar varann. Lättnaden. Fruktan. Hoppet. Förtvivlan. Och allt eftersom kvällen går, en parad av experter, journalister och anhöriga som från vår kant, periferins perspektiv, gör sina fåfänga försök att gripa om det som inträffat, att göra det begripligt. Det pågår hela kvällen, hela natten och ju mer jag får veta desto mindre begriper jag.

Jag försöker göra det hela begripligt. Jag stannar filmen; spolar tillbaka den till det första rökmolnet och flyttar hela scenen från New York till, låt säga, Tokyo. Så startar jag filmen igen. Jag ser rökmolnet; jag ser hur plan nummer två dundrar in i den glasbeklädda byggnaden och explodera. Jag ser Tokyoborna stirra upp mot himlen, oförstående, misstrogna, chockade bortom ord. Jag ser hur media ägnar tio minuter - kanske en kvart - åt det vettlösa terroristdåd som drabbat Japan.

Kanske är det så att New York, N.Y., U.S.A är den fria världens axel och kanske är det så att det "fega angrepp på demokratin" som en hittills namnlös terrorgrupp utfört innebär starten på en ny ordning, ett nytt slags krig, en ny värld. Men om det är så blir jag inte klok på det.

Av Fredrik Kylander 13 sep 2001 09:30