Champion - till slut!

En dag som idag, denna svarta 12 september, då världens uppmärksamhet riktas mot det horribla som hände i "Det stora äpplet" flyr jag verkligheten för att än en gång rekapitulera den fantastiska måndagen för lite drygt två månader sedan. Själen behöver lite glädje, mer sorg och grymheter skulle förgöra den. Lets go.

Måndagen den 9 juli 2001. Platsen är Wimbledons centrecourt och australiensaren Patrick Rafter har för ett ögonblick sedan slagit en forehandretur i nät. Goran Ivanisevic, jätten från Kroatien tror inte att det är sant.

Wimbledonbucklan är hans! Äntligen! Han tar sig för huvudet, tar några tveksamma steg mot läktaren där pappa, bror och vänner väntar på att få ta emot honom, och börjar sedan jogga. Han har tårar i ögonen.

Årets Wimbledonfinal kan sammanfattas med ett enda ord. KÄNSLOR! Ty vem trodde att den på tennisplanen så temperamentsfulle och till synes osympatiske Ivanisevic skulle hyllas som om han vore en landsman av de tusentals britterna på den anrika tennisarenan?

Ivanisevic som tidigare varit i tre Wimbledonfinaler och förlorat samtliga och varje gång haft publiken EMOT sig.
Det kändes som att han nu belönades för lång och trogen tjänst... och för alla år utan Grand Slam-seger.

På andra sidan stod en man, Pat Rafter, som heller aldrig vunnit Wimbledon, en man som året innan varit i final och förlorat mot Pete Sampras. Detta var kanske hans sista chans Rafter är hårt skadedrabbad att segra i tennisturneringarnas TURNERING.

Så sympatier gick att känna för båda parter, men tyvärr, eller kanske lyckligtvis, så kan bara en man stå som segrare.

Eller stå förresten... matchen var så gastkramande, lång och dramatisk att herr Ivanisevics, redan innan så smala ben, såg ut som skör spaghetti. Men han lyckades hålla sig på benen efter matchbollen. För han skulle upp till pappa. En gråtande far som halvtimmen senare kunde se sin son lyfta Wimbledonbucklan mot skyn.

För oss tennisälskare var det en underbar syn. För alla andra ett bevis på att det omöjliga Goran var oseedad och TOTALT uträknad innan turneringen är möjligt.

Goran däremot tror jag mest kände, förutom en euforisk lycka, att idrotten ibland är rättvis.
- Om någon skulle ha sagt till mig, före finalen, att jag måste lova att aldrig mer röra ett tennisrack om jag vann matchen... då skulle jag ha nappat direkt! sa kroaten efteråt.

Han behövde inte göra några dyrköpta löften. Det gick vägen ändå.

Äntligen Goran!

Av Konstantin Foussianis 13 sep 2001 10:44