Rapport från vår hämndbygd II

Redan när vi svängde ut på stans huvudstråk försvann den värsta farhågan - den att bli iakttagna - och med den mycket av nervositeten. Här finns ingen. Folk i den här stan vill inte vara här. De vill vara nån annanstans. I Sälen. I Thailand. I koma. Var som helst, precis var som helst, bara inte här. Och inte nu, snälla älskling, jag har huvudvärk.

Vi sa inte mycket till varann. Miriam blängde på Jennys cigarett - i Miriams egen bil var det belagt med dödsstraff att röka - och Jenny log avväpnande som svar. Jenny var cool. Heidi frågade hur min kväll hade varit. Jag svarade som det var, att den börjat med Oprah på fyran och sen tagit svängen om Femmans sitcomrepriser innan den landat på ZTV-videos. Sen satt vi tysta och studerade de välbekanta husen, torgen, trafikljusen, buskarna och vägmarkeringarna som om det vore första gången vi såg dem. Allting verkade skapat på nytt. I alla år hade de där sakerna bara legat där, till synes mest för att vara i vägen för oss. Nu var det plötsligt som om vi själva hade del i dem. Vi skulle omskapa stan och sätta vår signatur nere i högra hörnet. Projektet var inte bara ett attentat - det var också ett konstverk.

Det var dessutom det perfekta brottet. Ingen skulle komma till fysisk skada, ingen skulle sko sig på nån annan. Vi skulle bara orsaka förvirring och förnedring. Vi skulle bara visa att vi fanns.

Så tänd cigaretterna, knäpp upp säkerhetsbältena och släng flytvästarna över bord. Weve got a full tank of gas, a half packet of cigarettes, its dark and were wearing sunglasses. Its a town full of losers and were pulling out of here to win. Om det så bara ska vara för en dag, så ska vi vara hjältar och drottningar och simma som delfiner och slå dem allihop. Kalla oss verklighetsfrånvända drömmare - det är vad vi själva kallar oss - men tro inte annat än att vi vet vad vi gör. Det är vi som genomskådar och ni som blir genomskådade; dristar ni er att tro nåt annat så lurar ni bara er själva ännu mer.

Första aktionen löpte smärtfritt. Den största svårigheten med Projektet var att de flesta av våra objekt fanns i små kantklippta villaområden, ofta byggda runt återvändsgränder och trådsmala vägstumpar, där husen hade fasadbelysning och grannarna samverkade. Vi hade förstås räknat med det, och i de flesta fall bestämt var vi skulle ställa bilen så att den inte väckte uppmärksamhet men heller inte stod så långt borta att vi skulle slita ihjäl oss. Vi parkerade bilen på någorlunda neutralt avstånd från den utvalda tomten på Krokgränd, och medan Jenny och Miriam smög sig bort dit fällde jag och Heidi upp bakluckan på bilen. I fönstren på kofferten hade vi hängt upp filtar som skydd mot insyn. Sen smög också vi oss fram till staketet och såg till att det var släckt i alla fönster.

Efter en halv minut kom Jenny och Miriam fram bakom husknuten, släpande pjäsen mellan sig. De gick hukade och flyttade sig med små steg, så tydligen var bytet tungt. Diskret slog Heidi upp grinden åt dem, och medan Heidi låste grinden igen hjälpte jag till att baxa in bytet i bilskuffen. Halva skuffen fylldes. Det fanns plats för mer. Vi tog sikte på nästa utvalda tomt, nere på Hällan, på andra sidan stan. Tyst - så tyst en Volvo combi kan köra - gled vi iväg.

Två timmar senare var bilen inrökt och Miriam ordentligt irriterad. Vi var på en gång svettiga av släpandet och stelfrusna av januarikylan. Axlarna dunkade av värk. Jag betraktade mina fingertoppar, där huden flagnat och naglarna rivits sönder trots att jag bar handskar. Heidi hade råkat ramla och slagit knät mot en stenbeläggning. Inget blod, men hon gjorde plågade miner så fort hon vred benet och hade fått byta plats till framsätet för att bättre kunna sträcka på sig. Miriam var rödögd, dels av röken och dels av trötthet. Dessutom hade hon tappat sitt hårband, och nu envisades de svettstyva svartfärgade lösa hårslingorna att ramla ner i ansiktet och kittla henne. Den ende som verkade fysiskt oberörd var Jenny. Helt utan irriterad underton satt hon med kartan i knät och dirigerade Miriams svängar. Jenny var cool. Hon var 1,53 lång och vägde 67 kilo och funderade aldrig ens över att sluta kedjetugga Polly mellan cigaretterna.

Vi hade på det hela taget haft tur. Vid ett tillfälle hade jag och Heidi fått huka i buskarna inne i en trädgård eftersom ett gäng lyktor plötsligt tänts och låtit hela tomten bada i ett obehagligt ljus. Lyktorna visade sig dock utlösas av marksensorer, och efter fem minuters väntan kunde vi konstatera att ingen i huset verkade vara hemma eller åtminstone reagera. Vi hade också noterat att ett par tidningsbud redan var i rörelse. Men på det hela taget hade vi forcerat tujabuskarna, idegranarna, singelgångarna, trästaketen, tegelmurarna och de upplysta köksfönstren utan att väcka misstanke. Därmed var halva segern vunnen.

Vi hade - efter några dagars diskussion - kommit överens om att inte lasta av i Lorentz trädgård mellan varje raid, utan så länge samla ihop vårt byte på neutral plats, i en dunge vid ett grönområde några kvarter längre ner på Bosarpsvägen. Risken fanns att han eller frun skulle gå upp på natten, kasta en blick genom fönstret på framsidan och ringa på de blåklädda som skulle stå och ta emot oss nästa gång vi kom. Heidi hade motsatt sig idén eftersom hon tyckte det skulle ta onödigt mycket tid, men hade röstats ner av oss andra. Jag började så smått ge henne rätt.

Tre minuter över halv fem enligt våra synkroniserade klockor var vi äntligen färdiga med den första delen av Projektet. I dungen stod nu allt det vi prickat för på kartorna, ett par fastgjutna saker undantagna. Resultatet av sammanlagt fyrtio tillslag mot trettiofyra trädgårdar. Det var en imponerande bedrift. Vi såg på samlingen med stolthet och en malande oro. Nu skulle allt detta forslas vidare tre kvarter innan noll sex noll noll pip, som var vår deadline. Sen var det inte längre värt att köra runt och bete sig misstänkt. Det retade mig att vi missat att kolla upp tidningsbudens turer och tider; där fanns ett extra orosmoment vi hade kunnat klara oss utan. Jenny tröstade med att de ofta ändå tog olika rundor varje natt, och att vi hade varit lika nervösa i vilket fall. Jenny var cool.

Så påbörjades då den sista och avslutande delen av Projektet. Med värkande armar och blåslagna ben tog vi nya inte fullt så friska tag. Baklucka upp, byte in, upp längs Bosarpsvägen, Jenny spanade, vi andra släpade ut ur skuffen och ställde på plats i Lorentz trädgård. Så in i bilen igen och så samma schema fast tvärtom. Nitton snabba rundor fram och tillbaka, ständigt vaksamma på tända fönster, rörelser bakom gardinerna, eventuellt ljus från billyktor. Darrande av adrenalin. Skakande av ansträngning. Drypande av svett. Heidi harklade sig menande när Miriam gasade för högt och för länge i ettans växel. Miriam harklade sig sarkastiskt som svar. Jenny åt Polly. Jag satt på helspänn.

Och mot alla odds gick vi iland med det. Klockan tre minuter över sex, när bensinmätaren klättrat ner till det röda och vi nästan var gråtfärdiga av trötthet, kunde vi fälla en hastig och kompletterande blick på vårt verk. Och det var verkligen en syn för kräsna gudar. I Lorentz trädgård stod nu, till allmänt beskådande, hela jävla stans bestånd av trädgårdskonst. Där stod sammanlagt tretton fula tomtar, sex felproportionerade väderkvarnar och sju groteska Nils Holgersson med fem gäss, där fanns tre plaständer och två stenänder, nio vanställda flamingos, en sned groda, en sned bäver och en sned iller alla tre från familjen Jonssons tomt, där låg två otäcka och tunga vattenhjul, där stod inte mindre än fem solur, ett motbjudande fågelbord i form av en simbassäng, en bisarr fågelholk i form av en alpstuga och en frånstötande bondpiga med en ännu fulare bonddräng, samt som kyrka i by ett missprydande och vanvettigt tungt lejon som vi hade fått hjälpas åt med alla fyra och som hade sänkt bilen så att framhjulen nästan lyft från marken.

För den som visste fanns nu också till beskådande två månaders noggrann planering, ett antal bensintankars metodiskt rekognoserande, åtta dunkande axlar, fyrtio hårdnade fingerblommor, ett skadat knä, några tråg blod, svett och tårar, samt sammanlagt åttio års frustration som äntligen, äntligen, å jävlar, fått utlopp.

Tystnaden intog bilen på väg hem till Heidi, där vi dråsade ner i säng och på madrasser, skrattande, gråtande, jublande. Vi - Heidi, Jenny, Miriam och jag, de fyra förlorarna som blev kvar när alla andra drog - var vinnarna. Leslie jävla Lorentz skulle vara tvungen att gå ut till medierna för att hitta de rättmätiga ägarna. Han skulle få göra den drabbades min - öppen mun, förorättad blick, armarna rakt ut i en förtvivlad gest - på lokalbladets förstasida. Han skulle få stå med dumstrut och posera för fotografen. Han skulle få schavottera inför reportern och tvingas att berätta för hela stan att han inte var älskad av alla, att det fanns folk som var beredda att gå långt för att misshaga honom.

Och vi i vår tur hade visat att vi kunde vända vår vrede utåt, att vi var trötta på att karva i oss själva när andra trampade på oss. Vi hade för första gången ställt villkoren och klubbat dagordningen. Vi var inte nere för räkning. Vi var fit för alla fighter och beredda på vilka utmaningar som helst från Dom Andra. Karriär? Framtid? Bungy jump? Robinson? Kom igen bara, hinder är till för att raseras. Låt oss tatuera över ärren på handlederna, spy på bulimin och sträcka våra ömma ryggar. Vi kan allt. Säg det igen: vi kan allt.

Vi låg vakna länge och såg solen gå upp över stan. Rödögda mötte vi en ny dag. Långt borta såg vi horisonten. Vi skulle nog ta oss också dit i sinom tid.

Av johanna månsson 11 sep 2001 13:47