sourze.se
Artikelbild

Rapport från vår hämndbygd I

Vi var på gång. Vi var laddade, vi var tända.

För en gångs skull var vår kväll minutiöst planerad. Nio dagar av tio försvann i nåt slags grå massa. Åtta dagar av tio slutade där de började: framför teven, vid telefonen, i nåt slags omöjlig akrobatisk ställning i sängen. Sju dagar av tio hände ingenting. Sex dagar av tio var umbärliga. Fem dagar av tio var uthärdliga. Fyra dagar av tio var för jävla jävliga. Tre dagar av tio hade vi nån idé om vad vi ville göra. Två dagar av tio var helt okej. En dag av tio var idag.

Jag antar att det är likadant för de flesta. Livet går upp och ner, hit och dit, jämna plågor, lugna puckar. Vi hade lagt alla förhoppningar om att det nånsin skulle se annorlunda ut på hyllan. Vi hävdade själva att det var det som skilde oss från Dom Andra.

Vi ville nånting annat. Alla människor omkring oss längtade efter äventyr, lycka, la dolce vita. Vi gjorde inte det. Inte därför att vi inte ville, utan för att vi inte trodde på det. Vi hade gett upp alla illusioner och lät saker vara som de var. Inte för att vi släppt hoppet eller tron, för det hade vi inte. Det var bara det att vi inte trodde på samma saker som Dom Andra. Dom Andra trodde på pelargoner i fönstren, tomteslädar till julottan, rosafärgat brännvin i nån hotellbar på Lanzarote. De blev heligt upprörda när väderflickorna på trean inte höll vad de lovade. Vi blev inte det. Vi vägrade redan från början att tro dem.

Vad var det då vi ville? Det är en bra fråga. Jag är inte helt säker på att vi nånsin redde ut den för oss själva. Jävlas, antagligen. Jävlas tillbaka.

Det hade börjat bra ju. När vi fann varann under gymnasieåren och samkörde vår historia, så upptäckte vi hur förfärande lika våra liv varit. Alla fyra hade varit bäst i klassen från ettan till sjuan, ingen av oss hade nånsin fått höra det från våra fröknar. Alla hade vi ballat ur under högstadiet; börjat röka, supa, gå raider bland morsans psykofarmaka, svälta oss, spy oss, skära oss, hata oss. Alla hade vi närt en dröm om att en dag ta oss härifrån och till en värld vi visste fanns, skräddarsydd och specialkonstruerad för oss. Ingen av oss hade ens tagit första steget i den riktningen. Det var vi som stannat. Det var Dom Andra som åkt sin väg.

Den här kvällen skulle vi visa världen vad vi gick för. Vi skulle skicka ett fett långfinger i luften och visa vår överlägsenhet. Det var målsättningen. Vi formulerade den aldrig så förstås. Antagligen såg vi det mest som ett festligt upptåg, ett avbrott från den totala meningslösheten. Hade nån frågat oss, var det så vi skulle ha förklarat det.

Det var dock inte så det förhöll sig. Med tanke på den energi vi lyckades uppamma för att iscensätta planerna, vår noggranna planering, riskerna vi tog, ville vi med all säkerhet statuera ett exempel, inte bara roa oss själva en smula. Vi var alla för håglösa och blasé och hade alldeles för mycket svart mascara runt ögonen för att erkänna det, men detta var vårt sätt att visa att vi inte var uträknade. Att vi hade kraft nog att arrangera ett Projekt.

Vi hade en gång varit bäst i klassen. Det var inte vårt fel att vi inte fick fortsätta vara det.

Det var Miriam som körde. Hon var ensam om att ha körkort och absolut ensam om att äga en bil. Den brukade vi kryssa runt i de kvällar vi inte såg John Hughes- och Jim Jarmusch-rullar och åkte kanalslalom hos mig eller rentav tog en rödvinsbläcka hos Heidi. Folk i stan hade vant sig vid att fyra tjugoåringar rattade runt i en klarblå Mazda med motorhuven dekorerad med döskallar och psykedeliska blommor, till synes utan annat mål än att tömma bensintanken.

Vi bedrog dem. Det var inte ett meningslöst körande på måfå. Det var en medveten och ytterst seriös kartläggning. I baksätet satt jag och Heidi och höll plåtkoll på trädgårdarna som gled förbi oss, och när vi såg vad vi ville se satte vi med spritpenna röda märken på den stadskarta vi rivit ut ur telefonkatalogen. Vi hade inrättat högkvarter i Heidis tvåa. På köksväggen satt en rejält uppförstorad stadskarta, och på den hade vi fört över pennmärkena från vår andra karta och ritat ut alla tänkbara vägar till och från våra många mål. De närmsta vägarna, de snabbaste vägarna, de alternativa vägarna, flyktvägarna. Den som trodde vi körde runt för ro skull kunde inte ha mer fel. Vi visste exakt vart vi skulle.

Det var en liten stad vi bodde i och vi hittade där lika väl som i våra egna behåar. Sånär som på Jenny, som flyttat hit på gymnasiet eftersom det var för långt att pendla från landet, var vi alla uppväxta här. När vi cruisade längs med huvudlederna pekade vi ut våra gamla häckningsplatser för Jenny; där låg en gång Café Kaos dit vi smög oss i sjunde klass för att gapa över gitarrpojkarna från gymnasiet, där i Badhusparken söp vi för första gången. Två flickor och tre pojkar på arton och en halv centiliter whisky, insmugglad från grannlandet i Heidis storebrors könshår. Vi skrattade lyckligt när vi inbillade oss att marken rörde sig under oss. Vi jublade när vi testade om vi kunde stå på ett ben och bara klarade det i tjugotre sekunder.

Stan regerades av rykten. Vad man än tog sig för och hur man än klädde sig, fångade ryktet upp det och gjorde det till något förfärande och motbjudande. Vad man än sa kunde man ge sig fan på att nån skulle missuppfatta det, och sen tog sig missuppfattningarna vidare via 2:ans stadsbuss till kassörskorna på Ica Kvantum, rasslade fram genom grenverken i Stadsparken, blev en basgång i replokalerna på Kulturskolan, pulserade vidare längs gatorna och togs upp av bartendrarna på Gästgivaren och hotellet, och vid banden på fabrikerna föll arbetarna in i rytmen och stämplade vad som nu upphöjts till sanningar på sina gurkburkar och ättiksflaskor och badrumsdetaljer.

Det hade varit naturligt att flytta när vi tagit studenten, men ingen av oss ville väl plugga vidare och våra betyg hade för övrigt inte hämtat sig ordentligt sen svackan börjat på högstadiet. På soc var de glada att nån ville bo kvar i stan och betalade med glädje vår hyra och våra Chesterfields. Sånär som på Miriam, som gick på timme inom äldrevården, hade ingen av oss nåt jobb att tala om och vi längtade inte efter det heller. Hur skulle vi då få tid att titta på teve och rota oss i naveln? Hur skulle vi då hinna med att prata om alla de jävla idioterna vi gått i skolan med, idioter som nu läste till läkare, jobbade på reklambyråer, åkte jorden runt? Hur torftiga hade inte våra liv känts i så fall?

Jag tror att det var stan vi ville hämnas på. Vi ville hämnas på människorna, ryktena, pelargonerna, på allt som hållit oss kvar, i schack, på mattan och på replängds avstånd. Vi hade gett våra liv till den här jävla stan i ändan av Sverige, i utkanten av världen. Vi hade gett allt och inte fått annat än ångest tillbaka.

Kvällen för raiden tog vi inte Miriams bil. Den var för iögonfallande. Miriam och Jenny tog sig istället ut till Jennys föräldrahem och lånade hennes föräldrars Volvo combi. Den var perfekt för ändamålet; neutralt grön och rymlig nog att härbärgera allt vi skulle frakta. Miriam ägnade en halvtimme åt att pensla lera över registreringsskyltarna så att de inte skulle se övermålade ut, bara nerstänkta. R:et blev ett P och åttan en trea utan att det såg suspekt ut.

Vad gäller klädsel hade första tanken gått till rånarluvor och kamouflage, men det hade varit att stämpla "misstänkt" i pannan. Istället försökte vi klä oss så diskret och naturligt som möjligt. Svarta kläder hade vi alla gott om. Jacka fick vi skippa, trots minusgraderna. Det skulle vara för bökigt att lyfta, släpa och baxa i. Det hade ju varit genant om hela Projektet fallit på fel klädsel. Det skulle våra modemedvetna mödrar aldrig ha förlåtit oss. Och dem hade vi väl plågat tillräckligt vid det laget.

Sen fanns bara en sak att åtgärda: att finna lämplig fiende.

Det fanns många att välja på. Även om de flesta av våra jämnåriga plågoandar flytt stan för större uppgifter annorstädes, bodde några kvar. Man såg dem inte ofta, eftersom vi inte frekventerade hotellet med stans enda diskotek om kvällarna, och de i sin tur inte hängde på biblioteket och Domus-restaurangen under dagtid, men de fanns där. Man kunde skymta dem i nån bolagskö eller sommartid bara stå och hänga på Stora torg. Vi hälsade inte längre. Somliga av dem hade jag gått i klass med i tolv år. Jag visste vad deras föräldrar hette, var de hade sommarstuga och vilka de hånglat med, men jag hälsade inte på dem. Och de i sin tur kunde berätta vilken jävla jobbig brud jag var, hur jävla högt jag gapat på lektionerna, hur jävla utspökad jag varit, hur jävla högt i vädret jag skjutit näsan. De hälsade inte heller. De såg mig och jag såg dem. Vi höll full uppsikt på varandra i ögonvrån, noterade vad vi eventuellt hade i handen, hur vi var klädda, vilka vi gick bredvid, försökte uppfatta vad vi gick och pratade om. För egen del kunde jag fylla ut en kväll med att måla upp bilden av Patrik Nordbeck i Timberland-keps med Nokiamobil framför en ljusblå Golf på Statoil.

Problemet med att utsätta nån jämnårig för Projektet var att de alla bodde i lägenhet. Projektet krävde en trädgård. Projektet förutsatte en trädgård. Trädgården var halva poängen med Projektet.

Istället gick vi direkt till toppen. Kronan på det verk som stört oss under åren. Rektor Leslie Lorentz - han hette verkligen så - blev vår måltavla. Leslie Lorentz - jag rodnar nästan när jag skriver namnet - bodde i stan, i villa med trädgård på Bosarpsvägen. Leslie Lorentz - vad tänkte hans föräldrar på när de döpte honom? - var ett kräk och fullt värdig ett attentat. Åtminstone var det vad vi intalade oss. Han var lismande, feg och hade en förmåga att lägga sordin på alla glädjekänslor genom att jämt och samt påminna om den dystra arbetsmarknaden. Han var Det Perfekta Offret.

Vi var redo att sätta in stöten. Vi var redo att sjösätta Projektet.


Om författaren

Författare:
johanna månsson

Om artikeln

Publicerad: 11 sep 2001 10:15

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: