Professor Ollon tar emot

Det susar i tallarna när vi svänger ned mot havet i Karlskrona. Blinkersen på vår hyrda Mercedes tickar fort och slår av när vi rätar ut färdvägen. Tio minuter senare stannar vårt ekipage, och fotografen Tony och jag själv kliver ut, varma och mjuka efter 2 timmars bilfärd i sköna säten.

Det är här han bor. Mannen som världen kommit att känna som Professor Ollon.

Han möter oss på planen till hans sekelskiftesgård i tryckimpregenerad fanér. Står bredbent, naturligtvis, och ler styvmoderligt.
- Har resan gått bra? undrar han och ser ut som om han undrar det.

Vi svarar på finska, givetvis, som sig bör i såna här situationer att jodå, visst gick den bra, förutom Tonys diarré, och det var väldigt vad fint hus professorn har och jasså, är professorn hindu?

Tjugo minuter in i framtiden kommer vi att sitta i hans belgiska kök och jag kommer att fråga:
- Var någonstans finner ni er inspiration, Professorn?
Svaret blir, som alltid, en direkt följd av frågan som föregick det:
- Jag brukar svara att den sitter i väggarna, men det brukar aldrig vara sant. Jag vet ju att den kommer från vinden.
- Ni menar att vinden blåser in i ert medvetande med ny kunskap och...
- Nej nej, Professorn ler överseende, från VINDEN, uppe från vinden, ovanför sovrummet...

Han har så många dimensioner, denne Ollon; en av dem heter Sören och är smed. Professorn tar ner en gustaviansk byst och räcker den till mig.
- Se här, säger han och myser lite, vad tror du detta är?

Jag grunnar över vad jag tror är en kuggfråga, och när jag svarar:
- Tja...en bit sten som förest...
avbryter han mig, rycker bysten ifrån mig och kastar den i golvet.
- NEJ! DET FINNS INGEN STEN HAR JAG SAGT!!! ALDRIG!
Hans visdom tynger ned mig mot golvet, och när jag ligger där, hjälplös, stoppar han in en ihoprullad strumpa i munnen på mig och väser:
- Hit me stålarna, ditt svin!

Två minuter senare sitter jag bakom ratten på mercan, naken, urfattig men glad. Jag fick en intervju med Ollon!
Jag undrar över vart Tony tagit vägen, men med tanke på hur det som Professorns tre stora Rottweilrar sitter och äter på gårdsplanen just nu ser ut, så vågar jag inte fråga.
Så är det här i livet: Akta dig för stora hundar!

Av Jonas Slättung 11 sep 2001 15:48