Kvinnan i forsen del 12

Klockan var tolv mitt på dagen och kaféet var välbesökt av lastbils-chaffisar. Längst in i lokalen stod ett ledigt bord och han beslöt att sätta sig där. Här inne har en mördare suttit, tänkte han.

Som om ödet ville spela honom ett spratt hade han lämnat in bilen på en macken som låg jämte kaféet där Rogers mördare hade suttit och klottrat ner sina tankar på en servett. Här ser mig ingen, tänkte han, men ändå har jag god överblick över andra och ser vilka som kommer in i eller lämnar kaféet. Det var den perfekta platsen om man inte vill synas.

Medan han väntade på att servitrisen skulle komma sökte han igenom lokalen. Väggarna var klädda med osmakligt blommiga och av fett fläckade tapeter från tidigt sjuttiotal. I taket hängde det små färjade glaslampor som lyste upp rummet. De små fönsterna var inramade med ännu blommigare gardiner som han trodde en gång i tiden varit puffiga men nu hängde rakt ner. Framför honom ställde sig en lång mager kvinna.

Hon frågade vad han ville välja från menyn och han beställde. Innan hon gick ställde han spörsmmål om en intervju. Hon blängde ilsket på honom en stund men satte sig till slut jämte honom och frågade om det gällde mördaren som besökt dem förra veckan.
"Jag skriver för Stockholmstidningen och visst vill jag fråga om solvallabombaren", svarade han.
"Vi har många gäster så det är omöjligt att komma ihåg deras ansikten", sade hon, "vi vet heller inte vilket bord servetten kommer ifrån. Det var jag som fann den på golvet."
"Det var någon dag efter att mordet ägt rum, städar ni inte era lokaler varje dag" frågade Johan.
"Det brukar dra här inne när både dörren i köket och entrédörren står öppna", svarade hon. "Servetten låg under disken där borta." Hon pekade mot en trädisk som stod vid väggen vid lokalens ände. En kund kom in genom entrédörren och han kände vinddrag. Han kastade upp sin servett i luften och såg när den segla mot byrån. De tittade båda på servettens färd och sade sedan till varandra, "han kan mycket väl ha suttit här." Hon förklarade att många ensamma gäster satte sig vid detta bord." De skäms för att äta ensamma och vill inte synas", sade hon.

Han hade gott om tid att tänka. Omvägen han tagit upp till Norrköping kändes inte längre lika meningslös. Han hade givit servitrisen sitt telefonnummer, och hon hade mot en liten ersättning lovat att ringa om den polske servitrisen skulle dyka upp igen. Polskan hade haft just det bord den kvällen mördaren hade varit hos dem.

Han skulle snart sväng in mot infarten till Helsingborg. Det var här Alvin Ulfvenstam hade bott med sin far i Råå. Han följde campingskyltarna till Råå Valla. Väl framme parkerade han sin bil på parkeringen utanför.

Det var blött överallt och ett tunt ihärdigt duggregn gav omgivningen ett grått och ensligt uttryck. Han gick för att leta efter en man. Mannen han sökte efter var en något för överviktig herre i femtioårsåldern. Han hoppades att mannen arbetade kvar på campingen. Anledningen till hans sökande var att Alvin Ulfvenstam hade berättat att han förr brukade arbeta i affären över somrarna. Johan hade varit där tillsammans med "Långholmen" för några år sedan. Han mindes inte särskilt mycket av Råå Camping på grund av ett ihärdigt festande, men han mindes att han på mornarna, när fyllan var som minst, brukade prata med mannen som ägde affären. Denna något för överviktiga man hette Lukas och hade haft affären i många år, troligen så länge att han kan ha haft Ulfvenstam som anställd.

Han hittade den han sökte. Inne i campingens affär stod Lukas och plockade i hyllorna medan svetten rann nerför hans panna. Lukas tröja räckte inte ner för att skylla hans stora hängmage.
"Vafan, det måste vara minst fem år sedan du drällde omkring med dina röda ögon i min affär", sade Lukas och skrattade högt. "Det tog några tiondelar att känna igen dig i helnyktert tillstånd."
"Jag jobbar nu," svarade Johan med spelad upprördhet.

Johan ljög för Lukas om att han skrev en bok byggd på historien om en man som bott på Råå samt arbetat på campingen. Mannen hade för tjugo år sedan ärvt en gård.
"Du måste mena Alvin", sade Lukas förvånat.
"Jovisst", svarade Johan, "Alvin Ulfvenstams faster blev mördad och han ärvde gården, men mördaren blev aldrig funnen och det tycker jag är ett bra uppslag till en roman."
"Och vem kommer att vara mördaren?", frågade Lukas nyfiket.
"Har du tur så kanske det blir du", svarade Johan och skrattade.

De blev avbrutna av att en familj rusade in i affären. Lukas viskade till Johan och föreslog att de ska träffas om en timme utanför campingens reception. Han lämnar affären men tittade bakom sig och log när han såg den stressade familjefadern mana på sin fru och de tre barnen. Fadern ville att de snabbt skulle proviantera för att sedan åka vidare till nästa camping. Vilken semester den familjen måste genomlida, tänkte han. En stressad familjefar med tidtagaruret i fickan och en förvirrad hustru samt tre ointresserade tonårsbarn. Han kom på sig med att önska att Lena och hennes familj inte skulle bli sådana.

Johan gick omkring på campingen och försökte minnas hur han och Långholmen fördrivit sin vecka på Råå. De hade lånat en husvagn av Långholmens föräldrar och med hjälp av Långholmens Ford Taunus hade de dragit vagnen längst E-6:an till Helsingborg. De skulle skriva en artikel om turismen över Öresund och samtidigt passa på att ta lite semester. Långholmen hade skött kameran och han själv skrivit på sitt block. Det vill säga under den förmiddagen de hade klarat av att hålla sig nyktra. Ett av hans sista klara minnen var att de hade funnit ett litet trevligt torg mitt inne i Helsingör. De hade satt sig på en bänk som påpassligt endast låg femtio meter från en butik där det sålts öl.

De hade kommit tillbaka till campingen nästkommande morgon, och underligt nog hade Långholmen lyckats få med sig kameran hem. Efter att ha köpt lite frukost i Lukas affär och sovit några timmar, hade de tagit med sig en ölback och lagt sig på stranden för att få lite solbränna. Tyvärr hade stranden varit tom på brudar och regnet alltför ihärdigt. När backen varit urdrucken hade de gått tillbaka till sin husvagn, för att sedan åka över till Danmark och köpa en ny. Vad han mindes hade alla deras dagar i Helsingborg varit lika.

Regnet upphörde med sitt envetna strilande och en skymt av solen visade sig på den allt mer uppklarnande himlen. När han ställt sig att vänta utanför receptionen kom Lukas vaggandes. Han stönade och klagade över att han hade ont i ryggen och att den femtio meter långa promenaden hade frestat på hans kropp.
"Berätta allt du vet om Alvin Ulfvenstam", sade Johan till Lukas som stod böjd med händerna på sina knän för att hämta andan.
"Alvin arbetade hos mig i affären under fem sommarsäsonger innan han flyttade till Skaraborg", sade Lukas efter att äntligen ha återhämtat sig. "Jag hann aldrig lära känna honom inpå livet, men lite skvaller har jag hört. Han bodde hemma tills fadern dog och då var han själv nästan trettio. Hans far hade varit spelmissbrukare. Han spelade upp allt han ägde ända tills han blivit frälst genom den friförsamling hans son tillhörde."
"Vilken kyrka hade fadern gått med i? ", frågade Johan. Lukas berättade om en liten frireligiös församling som hade sin kyrka inne i Helsingborg. Innan de båda skildes åt frågade Lukas:
"Du vad kostar det att få äran att bli mördaren i din roman?"
"Ingenting, är det du så blir du det gratis."

Johan gick efter sitt samtal med Lukas längst stranden till huset där han visste far och son Ulfvenstam bott. Han ställde sig och tittade på tegelbyggnaden men gick aldrig in. Han var för nyfiken på vad han kunde få veta av församlingen där far och son Ulfvenstam varit medlemmar. Han kände att han hade bråttom.

Ulla hade till slut fått tillstånd att fråga ut den på Krim som höll i utredningen. Det var Johans förre flickväns man, kommissarie Möller upprest från Göteborg. Han hade urskuldat sig över att deras utredning gett ett sådant magert resultat. Det enda han kunnat säga, förutom det han nämnt på presskonferensen, var att bomben var ett hemmabygge. Teknikerna hade sagt att utlösningsmekanismen varit kopplat till bilens tändning och att det var en mekanisk anordning. Den hade väsnats en hel del innan den utlösts. Han misstänkte att mördaren ville att offret skulle ana vad som hänt när det varit för sent.

Ulla hade tyckt att kommissarie Möller verkat trevlig. Han hade svarat artigt på hennes frågor. Hon misstänkte att hon fått träffa honom därför hon arbetade med hans fru före detta sambo. När han frågat hur Johan hade det i huvudstaden hade hon inte riktigt vetat vad hon skulle svara. "Vi umgås väldigt mycket", hade hon sagt, och av någon outgrundlig anledning försökt fått honom att tro det var så mycket mer. Hon kände sig olyckligt förälskad i Johan. Varför kan jag inte ta mig för att berätta det för honom, tänkte hon.

Av John Jensen 09 sep 2001 15:11