Ingenting är självklart

Jag minns en scen från "Döda poeters sällskap" där läraren ber eleverna ställa sig på bänkarna. Dels så ville han få dem att våga utmana gällande regler, men viktigare ändå ville han att de skulle få ett nytt perspektiv på tillvaron.

För mig har andras perspektiv fått mig att stanna upp och tänka till. Det har fått mig att se vad jag har, istället för det jag tror mig vilja ha. Det har utvecklat mig istället för att inveckla mig och fått mig att inse vad det är som är viktigt i livet. Men viktigast av allt har det gjort mig mer ödmjuk, förstående och tolerant.

Några av de historier jag fått berättat för mig vill jag dela med mig av till dig.

Den första jag kommer att tänka på är mamman som miste sin dotter i brandkatastrofen. Än idag så får hon panikkänslor och känner en förlamande känsla varje gång hon hör vinjettmusiken till Rapport eller Aktuellt. För varje gång hon hör musiken, ser hon bilderna och då kastas hon tillbaka till "Det kan inte vara sant - inte min dotter!".

Något som för mig passerar obemärkt är för henne en svidande påminnelse om hennes livs största förlust.

Jag tänker också på den polis som fick säga upp sig efter det att hon blev kallad till ett inbrott i en affär - eftersom hon befann sig i området - och griper en av gärningsmännen som visar sig vara hennes egen son. Och hur hon inte klarade av skammen, skulden och känslan av det totala misslyckandet både i sin roll som mamma och yrkeskvinna.

Plötsligt möter jag en människa som från början bara var en polis.

En annan bild är mannen som lägger sig i sängen ombord på Estonia. Hur han, innan han går och lägger sig, memorerar vägen upp till övre däck och var flytvästarna finns, behåller sina kläder på, och till och med lindar in sin plånbok i en plastpåse, för att han tycker att det är så hårt väder. Och hur han senare kan konstatera att han var en av de som överlevde.

I ett visst läge skulle jag ha kallat honom för paranoid.

Slutligen ser jag den bosniska ynglingen som fått sommarjobb inom parkförvaltningen. Hur han står och gräver en grop där det ska planteras ett träd, då det passerar två JAS-plan på övning över huvudet på honom. Och hur det sedan tar fyra timmar för hans kollegor att hitta honom efter att han grävt ner sig själv i gropen med sina bara händer för att söka skydd.

Det får mig att inse hur bra jag har det att få leva där jag gör. Och även om det kan te sig tragiskt att det måste till så starka ytterligheter för att jag ska inse det, så är jag ändå tacksam för de människor vars öden jag fått ta del av.

Av Per Poulsen 07 sep 2001 15:11