Potatisrumpor och näsblod

I.
Den lilla världen sträcker sig från veteåkern vid stenspången över bäcken, genom vinbärsbuskaget till hallonbersån, bort till de vita molnen på tork mellan äppelträden - och tillbaks igen. Längre bort hukar fruar med hucklen och stora rumpor i potatisåkern. Vinden snor i deras svala kjolar.

Nyss har den solvarma marken känt hennes nakna fötter. Nu sitter hon på stenspången. Doppar tårna i det kalla vattnet och ser hur leran rinner av mellan tårna. Näsborrarna vibrerar lite, hon drar in den svaga doften av kodynga och sågspån - sommardoft ackompanjerad av sågverksdunk och tofsvipeskrik.

Snart ska mormor ropa på henne. De ska gå med tiekaffe till potatisfruarna. Hennes klänning är redan fläckad av svarta vinbär - och röda. Fast de röda är sura. Så av dem har hon bara plockat några stycken, bara så att inte de ska känna sig förbisedda.

Efter tiekaffe ska hon nog gå och hälsa på gamlafaster; faster som pratar med småfåglarna - blåmesar och talgoxar som brukar sitta på fönsterblecket vid köket. Men det kan vara en lite vådlig tur dit. Tvärs genom veteåkern, förbi såget, så är hon framme. Men går fasters vita fina gäss ute blir det farligt. Hon springer förbi dem med bultande hjärta och anar deras sträckta halsar och klapprande näbbar alldeles bakom sig. Faster på andra sidan hutar åt gässen med näven. Då drar de tillbaka sina halsar och stänger näbbarna.

Men hon kanske inte går till gamlafaster efter tiekaffet idag. Hon kanske hellre går och tittar på smågrisarna. De är så lustiga med blöta trynen; grymtande och snörvlande och så bökar de och knuffas med varandra. Och sen kan hon hjälpa mormor att mata kalvarna, låta dem suga på hennes händer.

Eller så går hon tillbaka till sin egen lilla plats, bak tvättlinemolnen. Bara för att få ligga på magen på spången i en förtrollad värld och försöka fånga en liten groda.


II.
De hade redan fått syn på henne. Hon skulle inte komma undan. Inte nu. Hon fortsatte dröjande framåt, visste att det var henne de väntade på. De var bara tre den här gången. Men hon var ensam.

Hon är av den egna sorten. Som står i utkanten. Iakttar. Som inte har lärt sig hur man gör. Som bara kan likna de andra, men aldrig bli en av dem.

Kanske skulle de släppa förbi henne. Nöja sig med att kasta några ord efter henne. Det skulle svida lite i maggropen. Det var inte så farligt, det skulle gå över. Kastade de stenar så sved det i skinnet en stund, det skulle också gå över. Men rädslan för vad som kunde hända var värre än svedan då det verkligen hände. Ovissheten, att ständigt behöva vara på sin vakt, det var det värsta.

Nu var de här. Ställde upp sig framför henne och höll ett hopprep mellan sig. Släppte inte fram henne - eller tillbaka.

Inga tårar nu. Bara inga tårar!

De knuffas, försöker få henne att ramla. Hon gör ju det så lätt, ramlar. De vuxna har förklarat att det var något med balansen. Hon måste träna; balettlektioner, första positionen, andra, tredje - och så balansera sandpåsar på huvudet.

Någon slår till med hopprepet. Det svartnar för ögonen. En ren reflexrörelse hon slår ut med armen. Knuten näve. Det krasar till och handen blöder - någon annans blod, någon annans näsa. Det knyter sig i magen, men det är nog inte så farligt, med näsan alltså. Någon har en näsduk.
Och hon får gå ifred sen.

Av Susanne Englund 31 aug 2001 14:43