Kock Otto - del 3

Ett moln gled över hans anlete vid tanken på fadern. Denne hade kastat ut Otto när han var sjutton, efter svåra gräl om hans politiska hållning. Göte Lindroth hade en stark arbetarbakgrund från fackligt arbete vid gruvtolvan i Närke och Otto hade redan under sina tidiga ungdomsår börjat ifrågasätta den vänsterorienterade arbetarrörelsen.

De fria marknadskrafterna borde få arbeta effektivare och inte regleras, tyckte han. Varför skulle allt välstånd tvunget bygga på facklig diktatur? Han hade i hemlighet aktiverat sig i ett extremt ungdomsparti och trodde sig till en början kunna undanhålla detta från sin far. Det hade inte fungerat. När uppgörelsen till sist kom hade det nästan varit en lättnad. Det var en första maj och Göte Lindroth hade vevat hotfullt med en röd fana framför sin son.
- Ta flaggjäveln! hade han rutit. Du skall gå med i tåget och sjunga internationalen!

Otto hade känt föraktet byggas upp inom sig länge. Inte ett år till. Inte ett första maj-tåg till bara för att blidka sin fars envishet. Inte en sekund till.
- Far, hade han sagt med behärskad röst. Jag går inte med i år.

Göte Lindroth hade himlat med ögonen och svurit hårt åt sonen att tåget var årets höjdpunkt för arbetarrörelsen, att detta var det yttersta sättet att visa tacksamhet gentemot Partiet och Facket. Han sa alltid Partiet och Facket som om det bara fanns ett av var och inga andra ens var tänkbara.
- Far, hade Otto upprepat. Lyssna far. Jag har gått med i liberalernas ungdomsförbund.

Löjtnant Lindroth kämpade för att hålla tillbaka tårarna när han mindes sin fars blick. Han hade tappat flaggan och fått ett astmaanfall. Det hade varit en hård tid för familjen. En process av familjerannsakan som slutat med att han blivit hemförvisad och fått flytta till internatskola i Sigtuna. Där hade han sedemera umgåtts med likasinnade.

Efter att ha ursäktat sig mellan sammanbitna tandrader rusade löjtnant Lindroth ut ur Lebercnödels mottagning. Hans huvud var fyllt av en kakofoni av röster och tankar som alla kastade minnen från hans uppväxt i en strid ström mot honom. De första övningarna vid kustjägarskolan i Höllviksnäs, Den Fete som värvat honom till sin nya avdelning trots att texten i fänrik Lindroths hemligstämplade personakt formligen skrek ungmoderat, de fem omöjliga åren vid la Légion som ibland hade hotat knäcka honom, lögnerna för familjen, alla lögnerna för vännerna, alla lögnerna för mormor och morfar, alla lögner för hon tanten i snabbköpskassan på ICA Bytaren, alla lögner för de små flickorna som sålde havrekakor för Lions och Amnesty International.

Han upptäckte att han stod och tryckte pannan mot spegeln i hissen. De tårar som lyckats finna sin väg ut mellan de krampaktigt hopklämda ögonlocken hade droppat rakt ner på hissgolvet och reflekterade hisslampans sövande gula sken. Snörvlande förklarade han för de tre medpassagerarna att han råkat sätta sig på sin katt imorse och nu fått besked om att den måste avlivas.

De såg skrämda ut och han insåg med ens att han inte tänkt på att ta på sig kavajen utan bara slängt den över axeln. Nedstoppad på sin vanliga plats baktill i byxlinningen var hans favoritvapen, en tysk Sig Sauer P225 av samma modell som den svenska polisen använder sig av.

I Spanien hade han övats på så gott som samtliga befintliga handeldvapen men just Sig Sauern hade visat sig bäst lämpat för hans uppgifter. Ett skott måste räcka, rekylen måste vara tung eller ryckig och vikten måste vara över ett kilo. Som andravapen och för flygresor hade han en österrikisk GLOCK med de flesta delarna gjorda av plastkomposit och som tredjevapen en rysk MIG-29 inköpt på en polsk militärmarknad strax efter murens fall.

Just det här med MIGen hade blivit föremål för ett antal interna diskussioner på OP5 och löjtnant Lindroth hade till slut förklarat att hans tjänstevapen faktiskt var hans ensak och inte något som skulle hängas ut för allmän debatt. I sitt vapenställ i lägenheten vid Clemenstorget i Lund hade han dessutom ett antal känsliga vapentyper som sannolikt skulle väcka mer uppståndelse om de offentliggjordes. Diskussionerna hade efter detta upphört. Rykten cirkulerade ännu, men Löjtnant Otto Lindroth brydde sig inte längre.

Hissen var nu nere på bottenvåningen och Lindroth klev med ett par långa steg genom den oansenliga entrén ut i den svenska vinterkvällens halvfrusna snömodd. Malmö var en hård stad vintertid. Hård och kall, men framför allt hård. Otto nickade bekräftande mot sin spanska SEAT Cordoba när han på tio meters avstånd från sin bil stängde av larmet med den lilla radiosändaren i nyckelringen.

Egentligen var bilen inte alls lämpad för det svenska vinterklimatet utan passade bättre när den fick skumpa fram över grusiga bergsvägar i södra Andalusien. När han satt sig tillrätta bakom ratten efter att ha flyttat ännu en parkeringsbot till vindrutan på bilen framför började han fundera igen. Uppdraget som låg framför honom kändes tungt och hopplöst.

Alla uppdrag kändes förvisso tunga och hopplösa innan han exakt visste deras fulla taktiska innebörd, men den här gången var frågetecknen lite väl många. Som det var nu visste han varken i vilken världsdel eller när operationen skulle ske. Det var ett förbaskat svagt utgångsläge för att börja planera genomförandet, egen utrustning och liknande. Herregud, han hade inte ens fått detaljerade fakta om fiendens bestyckning, antal eller natur. Inte ett skit hade han fått reda på. Varken tider, platser eller... En tanke slog honom och han parerade den med vänstra handens undersida som efter år av hamrande träning i Sydspaniens brännande hetta fått en hård, läderartad hud. Med pannan i ett par veck bläddrade han hastigt i sin memorerade kalender.

Mötet med Ulfuel Samson - den relativt nyblivne chefen för OP5 - var inte förrän imorgon bitti. Då först skulle han briefas om sitt nästa uppdrag. Det förklarade den hittills bristfälliga kunskapen om uppdragets natur. Jävligt logiskt, tänkte Lindroth för sig själv och log hårt i bilens mörker. Jävligt logiskt. Han vred om tändningsnyckeln och startade bilen.

Av Patrick Stahl 31 aug 2001 10:58