Bob Dylan II: Live 1978-2001

Efter en världsturné, en skilsmässa, en fyra timmar lång film som hånades av kritikerna och som tillsammans med skilsmässan närapå ruinerade honom. och så drogerna och spriten förstås - så fanns det väl inte mycket annat kvar att göra.

När han ungefär exakt ett år efter konserten i Charlotte äntrade Fox Warfield Theaters scen i San Fransisco för 14 dagars spelningar gjorde han det med ett krucifix hängandes från halsen.

Mycket har sagts om Dylan som kristen, men inte ofta har man poängterat att han kanske gjorde sin allra starkaste musik just då. Dessutom var det troligtvis en mycket större antigest 1979 att vara fundamental kristen än att plugga in en elgitarr 1965. Man behöver inte nödvändigtvis tycka att Dylans ibland rent rasistiska texter på Slow Train Coming är bra, man kan spy åt hans uttalanden om homosexuella vid Santa Monica konserterna senare samma år, men man kan inte komma ifrån att den musik han spelade var fullkomligt sanslöst jättebra.

Tim Drummond, Jim Keltner, Spooner Oldham, Fred Tacket, Terry Young på samma scen är en kombination som gör de flesta älskare av rockmusik och kanske ännu mer soulmusik svettiga av glädje. "Slow Train Coming" var - och är - Daniel Lanois får be om ursäkt, men jämfört med Jerry Wexler och Muscle Shoals studion så ligger han i lä Bob Dylans mest välproducerade skiva.

Det är först på senare år som man återigen talar om det faktum att den bästa musiken görs av kärlek till Gud. Detta gäller även Dylan. Punkt Slut. Konserterna från november 1979 till december 1980 är minst lika bra som de han gjorde med the Band 1966. Låtarna han skrev under den här tiden - de må handla om Gud, Djävulen eller Kvinnan - är bland de bästa han skrivit. Han skrev flera under de här åren som aldrig blivit utgivna, som till exempel "Ain´t Gonna Go To Hell For Anybody" och "Cover Down, I Break Through", men som live blev showstoppare av rang.

Men framförallt: den övertygelse med vilken Bob Dylan och hans körsångerskor sjunger dessa låtar är inte att ta miste på. Dylan använde körsångerskor från 1978 turnén till 1987 och många av dem blev oerhört skickliga på att sjunga med denne specielle sångare. Trion från 79/80 toppades dock aldrig. Dylan visste mycket väl att han var på en kreativ topp och ville tillsammans med utgåvan av skivan "Saved" ge ut en live upptagning från Toronto sommaren -80.

Han bekostade inspelning och filmning för en kommersiell video, men Columbia sa nej. Han var inte tillräckligt inkomstbringande vid den här tiden för att man skulle kunna lägga ned sådana resurser på honom.

"Saved" är ett bevis på att Dylan inte skall gå in med sitt turnéband och spela in låtar de redan har spelat. Det är samma musiker som på scenen, men det som fungerat så bra live tappar här mer än gnistan. Låtar som "Covenant Woman", en av Dylans vackraste "du är min kvinna över alla andra kvinnor"-sånger, får inte den behandling som live gjorde dem till en munnen på vid gavel upplevelse.

Vill man ha en översikt över Dylan de här åren bör man skaffa sig en av Fox Warfield-konserterna från 1979, förslagsvis den 16 November, Toronto den 20 april 1980 och en av konserterna från Fox Warfield i november samma år, när han återigen börjat spela en del "icke-religiöst" material; den 17 november är en liten pärla.

Under 1981 börjar Dylan skala bort de religiösa låtarna och verkar samtidigt tappa lite i fokus. Det är fortfarande fantastiska konserter, men det är inte samma drivande övertygelse som de föregående året. Men den kanske bästa konserten från 1981 - New Orleans den 10 november - finns mixad och upputsad av självaste Daniel Lanois. Det var när en av låtarna härifrån skulle bli en singel-B-sida som Lanois fick ta hand om denna juvel. Tills Columbia och Dylan kommer på bättre tankar så finns den cirkulerande och i en upputsad bootleg utgåva från förra året vid namn "Childs Baloon".

Efter att ha tillbringat de följande åren med att skriva nya låtar av vilka endast en liten del fick utrymme på albumen Shot Of Love och Infidels gav sig Dylan ut på en Europaturné med sitt troligtvis sämsta band någonsin. Det officiella albumet "Real Live" innehåller dock en låt som gör det värt att införskaffa; den drastiskt omskrivna "Tangled Up In Blue". Låten torde vara en av de första inom populärmusiken med ett "metabudskap". Om "Tangled Up In Blue" i sin ursprungsform är en låt om ett kärleksförhållande så är den i sin 1984 omskrivning en låt om en låt om ett kärleksförhållande. Dessutom betraktad utifrån vad som hänt de 10 åren som gått sen sist.

Kan man sin Dylan är det en riktigt godbit. Eller som en god vän till mig skrev; det är som att möta en gammal vän, konstig men ändå densamme.

Annars gjorde Dylan på 80-talet vad alla andra rockstjärnor gjorde. Han anställde producenter som jobbade med discomusik, pumpade sina muskler, turnerade med Tom Petty & the Heartbreakers, bar utstuderat fula kläder och snortade kola. Riktigt intressant blev det inte förrän han bestämde sig för att turnera med Grateful Dead sommaren 1987. Konserterna i sig är katastrofer, men deras inställning till Dylans låtar är en annan än hans egen och han börjar sakteligen frångå den slätstrukna behandling de fått 1986 med Tom Petty.

Under hösten 1987 ger han sig ut på en Europaturné med the Heartbreakers där alla låtar får en ordentlig ansiktslyftning. Utan musiker som the Heartbreakers skulle det aldrig ha fungerat; Dylan vänder ut och in på sin sångkatalog och ger pianisten Bentmont Tench ett mycket stort utrymme i låtarna. Resultatet blir låtar där Dylans röst och pianot får störst utrymme. Det är dessutom så att Dylan skrev många av de tidiga årens låtar på piano. Att rekommendera är "The Final Night And More", en dubbel bootleg från den sista kvällen på Wembley Stadium.

Sedan 1988 har Dylan med någon månads avbrott turnerat konstant. Han har fortsatt att utforska sin egen och andras musik på ett högst unikt sätt. Under den nu snart 13 år långa Never Ending Tour har han visat framförallt en sak; en osviklig känsla för förnyelse och upptäckarlusta för sin sångbok.

Hans musiker är utbytbara brickor, längst har basisten Tony Garnier hängt med - sedan 1989. Det är också han som har hand om repetitioner och soundcheck, Dylan närvarar sällan. Musikerna byts ut när Bob vill byta soundet. Senast skedde detta senvåren 1999 då Bucky Baxter fick sparken. Det är intressant att notera att Dylan inte sparkade honom när hans heroinberoende var riktigt illa 1995; istället skaffade han fram en turnéläkare åt honom. Då höll hans fast vid det sound han ville ha och uppnå för allt vad tyglarna höll.

Baxter är en multiinstrumentalist som främst spelade pedal steel eller mandolin på scen. När han fick gå anställdes Charlie Sexton en förhållandevis ung och mer rock/blues betonad gitarrist. Dessutom har han en talangfull multiinstrumentalist i Larry Campbell, som under Baxters tid fick hålla sig till enbart gitarr men nu får spela fiol eller pedal steel allt oftare. Resultatet är ett tyngre rocksound med röjigare liveupplevelser. Så flyttar han runt tyngdpunkterna och ändrar markant känslan på gamla sånger hela tiden.

Är du intresserad av Dylans musik, äger ett par eller fler av hans studioskivor, så rekommenderar jag varmt de inspelningarna som nämns här ovan. Det ger en radikalt annorlunda bild av Dylan som artist och framförallt en annan bild av hans låtar. Det lättaste sättet är att söka på nätet, det finns en hel del entusiaster som gärna hjälper till. Annars finns det mesta på bootlegs som numer ofta når häpnadsväckande bra kvalitet.

När jag sitter och skriver det här nås jag av ännu ett "Dylan är i studion"-rykte. De florerar hela tiden och visst vill jag höra en ny Dylan-skiva och nya låtar av denne fantastiske låtsmed, men till skillnad från de flesta megaartister där man tvunget måste vänta in en ny skiva för att höra dem göra något nytt så är Dylan hela tiden ute på vägarna och vänder ut och in på gammalt och nytt material.

Han går aldrig in i studion ett helt år, han gör aldrig en promoturné med så nära som möjligt-kopior av låtarna på 11 arenor runt jordklotet, för att sedan "hämta kraft" på valfri ö i Karibien hela året därefter. Nej, Bob Dylan kommer snart att stå på en scen nära dig. Igen. Gå och se honom, det kommer du inte att ångra.

Detta skrevs den 20 maj 2001, inför Bob Dylans 60-årsdag. För en gångs skulle så var studioryktet sant och en ny skiva är i handeln om en vecka. Fortsättningen på den här artikeln kommer bland annat att vara en recension av skivan; "Love & Theft".

Av Hynek Pallas 31 aug 2001 14:47