Vad gör vi med såna som Erik?

Erik, född -36, har inget hem.
Men han har ett boende.
Samhället är så väl ordnat att det finns bestämda platser för sådana som Erik
- fina servicehus med ljus inredning, gröna växter och lättstädat.

Erik, född -36, har inga vänner.
Men det finns ett nätverk,
snälla människor som bryr sig om sådana som Erik
- på betald arbetstid, eller så länge tjänsten har ekonomisk täckning, eller så länge som Erik kan betala förstås.

Erik skulle gärna vilja ha ett litet husdjur, en hund eller en katt kanske.
Men för sådana som Erik finns det alltid en viss allergirisk att ta hänsyn till
- personal eller andra boende kan ju ta skada.
Så man får inte ha djur på servicehemmet.
Men Erik har ett mjukisdjur,
en teddybjörn med tomt stirrande blick och framsträckta armar i en evigt stelnad gest.
Den sitter på hyllan vid sängen.
Erik pratar med den ibland.
Sådana som Erik pratar ofta med mjukisdjur. Det blir ett sällskap.
När man nu inte får ha katt.

Erik har inget arbete. Sådana som Erik har inte så lätt att få jobb.
Men han blir aktiverad, Erik. Sådana som han får arbetsterapi varje vecka.
Just nu håller han på att putsa träet till en liten pall.
Och så är det förstås gudstjänsterna, varannan söndag i servicehemmets matsal.

Nu är ju inte Erik särskilt religiös, men personalen tycker att det måste vara trevligt för prästen att ha publik.
Så Erik rullas ut i matsalen varannan söndagförmiddag klockan 9.30. Han kan ju lika gärna sitta där som någon annanstans.
Och ett Guds ord kan ju inte skada!
Men Erik tycker att det hade varit bättre om prästen bara drack en kopp kaffe och satt ner och pratade en stund istället.
Nu hinner aldrig prästen stanna och prata vanligt efter predikan.
Han har alltid brått iväg, prästen.

Erik tycker att alla är på väg.
Det är bara sådana som Erik som alltid sitter kvar.

Av Susanne Englund 30 aug 2001 09:18