Att bita sej själv i rumpan

I det lilla idylliska villakvarteret hade alla gator döpts efter vad som kan hittas i ett juvelskrin. Safirgränd, Nippergränd, Diamantbacken, Brudkronevägen alla hölls samman av Juvelerarvägen.

Det var ett litet bostadsområde där alla hus var byggda på 20-30 talet, de flesta små egnahemsbyggen som svullnat upp och blivit villor. Stora tomter med mycket grönt, ibland så grönt att man knappt kan se huset längst in på tomten. Stora uppvuxna fruktträd som på höstarna dignade av frukt i sån mängd att inga sylt och saft källare kunde rymma det överflöd som blev.

Mamman med dom två sönerna bodde längst bort i området och skolan låg längst bort i andra änden av området. Mitt igenom området så löpte en väg som var en så kallad smitväg där mycket trafik hetsade och stressade fram i rusningstrafik.

Mamman hade gjort det till vana att gå med sina barn halv vägs till skolan så dom fick sällskap över vägen. Sen fick hon vända och gå tillbaka åt andra hållet för hennes arbete låg åt ett helt annat håll. Trafiken var så livlig så hon fortsatte att följa dom till skolan hela deras mellanstadietid.

Sista huset intill den trafikerade vägen var en stor villa med gröna fönsterluckor, i den villan bodde det en pojke som var autistisk. Pojken pratade aldrig med någon och stod varje morgon vid vägen och väntade på sin skoltaxi som körde honom till hans special undervisning. Han vinkade till alla bilar och kom det en lastbil eller någon vägmaskin så var han alldeles lycklig. Han hoppade upp och ner och vinkade och skrattade. Han ropade högt rakt ut: Laaaaaaaastbiiiiiil!

Han pratade som en hörselskadad pratar och barnen i kvarteret gjorde sig lustiga över honom. När mamman ibland hade sin bil och körde barnen till skolan innan hon vände för att köra till sitt jobb så stod pojken där och vinkade till, inte henne och barnen utan till bilen.

Hon brukade ha som vana att tuta, blinka och ibland om det var regnstänk på rutan slå på vindrute-torkarna på full hastighet när hon passerade. Han vinkade och tjöt av förtjusning. Var det varmt så hade hon rutan nere och ropade: hej-hej, ibland var det lite trafik när hon körde förbi honom och då körde hon alltid sakta och tuddiluttade lite extra med tutan.

Han såg henne på långt håll och vinkade alltid med armarna högt över huvudet. När hon gick förbi såg han henne aldrig utan var bara intresserad av bilarna som han "konverserade" med lite tillrop ibland som: saaaaaaaab, voooolvoooo, fåååård. Mamman hade en sportbil som hon bara körde på somrar och i vackert väder, pojken var speciellt förtjust i den och hon brukade alltid showa lite extra när hon hade den.

Hon gasade lite extra så att hästkrafterna fick mullra på lite extra. Ofta påminde hon sina söner om att aldrig vara dumma med pojken. Dom skojade ibland om honom hemma vid matbordet men hon hade sagt ifrån helt bestämt att aldrig göra honom något illa eller retas med honom. En dag kom yngste sonen hem, lite skamsen men ändå stor flinandes.
- Mamma, mamma jag måste bara berätta !
- När vi gick hem från skolan i dag så gick jag tillsammans med Kerstin och Kerstin.

Det var två flickor som bar samma namn och som var som ler och långhalm och dom gick i samma klass som yngste sonen och den ena av dom bodde i huset bredvid.
- När vi gick förbi Nicklas så skulle jag skoja lite med flickorna, jag vet att jag inte får göra det jag gjorde men jag kunde inte låta bli.
- Så jag ropade på Nicklas och frågade vilken av tjejerna han tyckte bäst om.

Varför gjorde du det frågade hans mamma, vi har ju kommit överens om att låta Nicklas vara i fred! Sonen svarade att han inte visste men vi kom väl fram till att han skulle retas med den av tjejerna som Nicklas tyckte bäst om, om han nu skulle svara ens vilket han aldrig brukade göra, eftersom han är autistisk.

Sen var det väl ett sätt att ha något att prata med tjejerna om och kanske ett försök till att göra sig lustig och imponera på tjejerna. Hursomhelst, tjejerna fnittrade och sonen frågade en gång till.
- Nå Nicklas vem gillar du bäst ?
Då vänder sej Nicklas om och tittar på sonen och säjer högt och ljudligt
- Deeet äääär juuuu deeej jag tööööcker ooom !!

Tjejerna fnittrade nu ännu mera och sonen skämdes över sitt tilltag men blev ju bestraffad ögonabums på ett sätt han inte kunnat drömma om. Han hade lärt sig att man kunde bita sig själv i rumpan om man inte tänker sig för. Han tog det hela som en man och berättade sin dumhet och skrattade åt sig själv.

Ett par år senare så gav hennes tutande och blinkande med lyset utdelning. Nicklas pratade en dag med henne när hon gick förbi utan bil! Han sa: Hej, titta gråsparvar! och pekade upp i frukt träden.

Den dagen berättade mamman stolt och glad vid middagsbordet för sin man att Nicklas hade pratat med henne! Hon hade fått kontakt med Nicklas efter alla års tutande. Hennes man tittade på henne och svarade inte, han var inte intresserad och reste sig bara och gick ut från köket och matbordet utan att säja tack för maten eller att duka av efter sig, precis som vanligt.

Mamman gjorde sin plikt som mamma och stannade tills barnen blev stora sen flyttade hon för hon ville ha en man som hade kunnat säga åtminstone ett: jaså va kul.

Av Suzanne Ek 29 aug 2001 09:34