Kock Otto - del 1

Mannen i oljegropen hade trettio år kvar att leva. Hans underarmar var täckta av olja och håret stank av bensinångor. Samtidigt som han högljutt svärande klättrade upp för att skörta upp nästa kund kom en grå Fiat rullande mot verkstaden. Bilens lack hade flera svårt rostangripna partier och ena framdörren hade bytts ut i ett klent försök att hålla bilen i kördugligt skick. Stående vid porten till verkstaden torkade mannen sina oljebemängda händer med ett stycke trassel. Han spottade en lång snusloska och ropade åt bilens förare som nu befann sig på endast tio meters avstånd:
- Que quieres? Vad vill du?

Ynglingen i bilen hade fyra minuter kvar i livet och rapade högljutt till svar. Mannen från oljegropen blev synbart förnärmad och hötte med högerhanden. Bilen stannade och stod avvaktande med motorn hackande på högst ett par cylindrar. Ett par sekunder var det förutom motorns harklingar alldeles tyst, som om den spanska landsbygden höll andan. Inget hände dock, utan Fiaten ökade med ett ryck varvtalet och gav ifrån sig ett tjockt moln av dieselavgaser. Föraren släppte upp kopplingen och de blanka däcken spann runt i sanden. Det röda, järnrika stoffet virvlade upp i luften och skulle inte komma att lägga sig på en halv minut. Fiaten slirade upp på vägen och ökade hastigheten.

Trehundra meter uppför den sluttande bergssidan tog löjtnant Otto Lindroth ner kikarsiktet från högerögat, kastade in geväret i baksätet på sin hyrda Nissan och körde våldsamt accelererande ifrån platsen. Uppe på de slingriga grusvägarna hade han ibland stora svårigheter att följa den gråa Fiaten, men nere på landsvägen var det för enkelt att upptäcka en förföljare. Det var en strålande vinterdag, det andalusiska klimatet bjöd på solsken och blå himmel. Klockan var strax efter fyra och endast turister körde på vägarna. Endast turister och terrorister, tänkte Lindroth och drog hårt på läpparna. Snart skulle de närma sig den plats där landsvägen ansluter sig till den så populärt kallade dödens väg, kustvägen mot Marbella. Då skulle han bli tvungen att ta upp förföljandet på Fiaten på samma väg. Han skulle genast bli upptäckt och leveransen skulle inte bli av.

Än en gång, säkert den tionde skenmanövern den senaste halvtimmen, saktade den grå bilen ner farten och styrde in mot en bensinmack. Lindroth körde upp i en bra position, slet med sig geväret och lade sig raklång på mage i gruset, spanande ner mot macken som låg drygt tvåhundra meter nerför sluttningen.

Han slog gevärets axelrem i en ögla runt den högra handleden för att kunna sikta och skjuta med samma hand. Med den vänstra handen tog han upp en fickplunta och började skruva av dess lock med hjälp av tummen och pekfingret. Normalt föredrog han ren ägglikör men just denna morgon hade han valt att fylla pluntan med tyskt, vitt vin. En ingivelse fick honom att hålla pluntan framför sig och låta vänstra handens tumme glida över den kalla ytan. Kylan från metallen kändes onaturlig i det varma vädret. Den tunga pluntan var av silver med guldinlägg längs kanterna och hade initialerna FOGL ingraverade i sirligt ålderdomlig stil.

Franz Otto Gilbert Lindroth föddes i Hyllie i Malmö men hade vuxit upp och tillbringat ett par våldsamma år som student i Lund. Efter tre års misslyckade studier i akronymologi - Läran Om InitialVersalifierade Ordbildningar LOIVO - hade han givit upp och sökt värvning vid kustjägarskolan i Höllviken. Resten var en lång historia som ledde från Falsterbonäsets bräckta vatten till den blodsmak han nu kände i munnen.

För första gången skulle han avrätta en människa. Att döda i självförsvar var en sak. Det hade han gjort många gånger. Att skickas ut som en futtig lejd småmördare var en annan. Kallt och utan nåd. Orderna hade inte lämnat utrymme för feltolkningar. "Övervaka leveransen av kortet och överlämna därefter förövarna till berörda myndigheter". Det var hårda ord som talade sitt eget språk. Kortet var ett moderkort till en krypteringsdator den svenska marinen nyligen utvecklat i samarbete med norska fiskerimyndigheter och den senare delen av ordern var ett smutsigt arbete som tilldelats Lindroth.

Det var förvisso en av de uppgifter han tränats för men smaken i hans mun var fadd. Tanken på att skjuta ner en försvarslös människa var svår. Med ett knyck på nacken hällde han i sig ett par skvättar Rüdesheimer Magdalenenkreutz Riesling Spätlese 1989. Det var ett bra vin med bara aningen för mycket syra i eftersmaken.

Lindroth undrade med rynkad panna om vinet verkligen var framställt av den ende sanne mästaren Weingut Georg Wiegand, men fick i all hast vända uppmärksamheten mot bensinmacken. Där nere klev två män ut ur en parkerad bil. Den främste av dem bar ett kortpipigt vapen och viftade med detta mot Lindroth. Med en styng av självförakt insåg han att fickpluntans silver måste ha kastat reflexer mot männen vid macken.

Han tvekade inte utan sköt omedelbart två skott genom huvudet på den som burit vapnet för att i sitt kikarsikte se honom slungas bakåt mot sin kollega. Denne vände tvärt om och började springa. Lindroth sköt två skott i ryggen på honom och svepte sedan med kikarsiktet över scenen för att få grepp om situationen i sin helhet. Föraren i den grå Fiaten började backa, sju skott genom taket på bilen fick den att stanna tvärt. En man kom ut ur bensinmacken och viftade med armarna. Lindroth ryckte ut magasinet med vänsterhanden och klickade omedelbart i ett nytt. Med fem skott fällde han sedan den fjärde mannen, en förbipasserande fotgängare samt en rådjurskalv som befann sig i scenens periferi. I en minut låg han avvaktande och granskade slagfältet genom kikarsiktets förstorande okular. Fem kroppar låg orörliga, rådjuret sparkade svagt med ena bakbenet.

Halvspringande på huk tog han sig ner till macken och visiterade offren. Mannen i den grå Fiaten hade mycket riktigt moderkortet. Det låg i bilens baksäte tillsammans med ett par tetrabric spanskt lantvin. Männen i den andra bilen måste då ha varit köparna. Antingen de eller också de två som kom utspringande på ett så hotfullt sätt från bensinmacken. Det kortpipiga vapnet visade sig vara en kamera med teleobjektiv och legitimationen på den som sprungit förklarade att ägaren varit spansk säkerhetspolis. Förbannat bra förfalskning, tänkte Lindroth med ett strävt, sammanbitet leende.

Han var säker på att även de två döda från macken skulle visa sig vara "vanliga människor". Mycket riktigt: ID-korten och andra handlingar i deras plånböcker talade om vanliga människor med vanliga yrken. Med en fnysning av förakt gick han mot den döende rådjurskalven. Den visade sig vid närmare granskning vara en get och Lindroth sköt ett magasin blymantlade nådaskott i ryggen på den.

Han tittade på moderkortet. Fem människoliv, frågade han det. Var du verkligen värd fem människors liv? Med en skakning på huvudet stoppade han det i skjortans bröstficka och började gå upp mot sin bil. Om ett par timmar skulle macken översköljas av poliser och i morgondagens tidning skulle det stå en påhittad smörja om landsvägspirater som löpt amok. Halvvägs upp till sin bil vände han sig om, drog sitt handeldvapen och satte sorgmodigt ett par sista nådaskott i geten.

Av Patrick Stahl 28 aug 2001 13:44