Mod att leva!

Hon sa: "Fattar du mamma, att jag kanske ska bo i det här huset i månader och år?! Ifrån dej - du är ju min mamma!"

Jag höll på att slås i golvet av insikten att hon förstod allvaret. Min sorg över det beslut vi vid den här tidpunkten vad nödgade att ta, gjorde mig yr och illamående. Sakta slets allt isär inuti mig. Fragment av drömmar, tankar och förhoppningar om hur våra liv skulle tett sig, singlade sakta ner i en svart avgrund - sönderrivna som sidor ur en bok ingen ville läsa. Trots min dotters bestörtning var hon någonstans införstådd med att separationen och uppbrottet var nödvändigt. Rättare sagt, vi hade ingen annan utväg. Där i denna stund lade hon grunden till ett mod, en vilja och en okuvlig tro på att "komma igen", att återta livet i den skepnad hon ville ha det. Jag har aldrig förr mött ett sådant mod; att vara så säker och envis och tro på sitt liv och sina rättigheter i så unga år.

Livets vindar var hårda för henne under första året; omgivningens reaktioner, att finna sig i den nya tillvaron, jämnårigas beteende som ofta resulterade i glåpord, utfrysning och mobbing. Min dotter och jag genomlevde båda inre kriser och strider inom oss på var sitt håll och när vi möttes den första tiden fick jag "huka mig" och lära mig att stå ut med den sorg och ilska som behövde ut. Den kom i chockvågor och förde oss ibland till stupets kant och snabbt tillbaka med en duns. Vid den här tiden rensade jag upp i mitt inre och hade ett så högt tempo på själsarbetet att jag knappast märkte att jag sov under natten. Vakna, jobba, sova, vakna, jobba... Gråta sig till sömns med värkande hjärta och veta att så gjorde också min dotter...

Min tös kände sig sviken av och besviken på många vuxna; mig, sin frånvarande far, lärare som inte sett eller inte ville se vad som pågått, människor som satt med under möten vid Socialtjänsten och även familjehemmet som gjorde ett STORT arbete för övrigt, som hon upplevde, trodde sig känna henne i ALLA situationer. Men som hon stred för det HON trodde på!! I henne fanns en bit som var brådmogen och som talade sanningens språk, som sa vad hon verkligen behövde och uttryckte det klart och tydligt. Men dessutom levde resten av henne som en typisk tonåring som vacklar i känslor och åsikter från dag till dag. Dubbla budskap för dem hon mötte och för henne en upplevelse att vara fånge i sig själv.

Jag har suttit vid hennes fötter och lyssnat, tröstat, förklarat att jag inte kan förstå allt men däremot inse hur tungt det varit, att ångesten över att allt vändes upp och ner velat kväva henne, att hon tyckt att livet inte haft värde nog att följas upp till slutet. Jag har aldrig ifrågasatt smärtan - bara väntat ut och försökt överleva även jag. Vi har suttit i möte efter möte där vi båda upplevt hur "makthavarna" lagt ett osynligt lock på möjligheten till att våra känslor skulle få fäste och vända upp och ner på de "fyrkantiga" mål och krav som sattes upp.

Min dotter idag; 14 år och hemma igen, en människa i all sin tonår som jag älskar och känner vördnad för. Hon är en överlevare och en underbar tjej som också är spröd. Men även när det blir svackor idag klarar hon av motgångarna och lyckas gå vidare. Visst gör det ont, men hon har genomlevt och kämpat sig igenom något av det tyngre ett barn kan uppleva, då föräldrarna finns i livet. Vi är båda överlevare men min dotter är av ett slag jag kanske aldrig möter mer i detta livet. Att få ta del av hennes tid är en ynnest och en gåva. Vi möts på ett annat plan idag och vill aldrig mer behöva skiljas så här. Det kommer att blåsa kallt ett tag till framöver men nu behöver det inte bli värre än att vi båda kan söka och finna skydd och lä i tillvaron.

Det händer ofta att jag smyger in och tittar på min vackra dotters ansikte när hon sover och hjärtat rinner över av kärlek och glädje. Det är lika tufft att vara tonåring idag som att vara förälder och VÅGA ta en titt in i våra växande barns värld!!

Tack för livet.

Av Ulla Täng 27 aug 2001 11:39