sourze.se

Bridget Jones - en förebild

Skillnaden mellan att vara kvinna i Samhället - enligt kvinnobilden - och att vara kvinna i Kärleken.

Den här sommaren har ännu en bild på samma uttjatade tema serverats oss, för att vi kvinnor inte ska glömma bort att vi inte duger som vi är utan måste ändra på oss. Jag tänker på reklamen om hur man blir en gudinna med hjälp av magisk rakhyvel. Scenen är en massa exakt likadana kvinnor på en söderhavsstrand som nått fram till målet: den perfekta kvinnan. Det är den gamla vanliga visan att kvinnan bara får värde som kropp och objekt: Ta fram gudinnan i dig och bli dyrkad av män!

Reklamgudinnornas förlaga är egentligen den grekiska kärleksgudinnan Afrodite - Venus i romersk tappning - men dessa "gudinnor" har inte mycket gemensamt med henne. Man verkar ha glömt att de grekiska gudarna och gudinnorna var ganska lika vanliga människor: de hade kärleksbekymmer, surade, bråkade, intrigerade. Eller att Afrodite i konsten ser ut som en vanlig, vacker kvinna - med mer än våra dagars trivselvikt. Idag har gudinnan blivit ett ouppnåeligt ideal, så ouppnåeligt att inte ens modeller kan leva upp till det utan måste retuscheras och fixas till. Vad har hänt?

I filmen "Bridget Jones dagbok" kan man enligt min mening hitta en bättre förebild för kvinnor än i reklamen. Jag är medveten om att boken fått en del kritik här på Sourze, för att den skulle vara antifeministisk - men som jag ska visa har åtminstone den filmatiserade versionen en del att ge även den mest hängivna feminist. Filmen har nämligen det boken nästan helt saknar: en utvecklingstendens.

Vad är då bra med Bridget Jones? Kanske just det att hon är som en av oss - liksom Afrodite ganska så kurvig men trots det en "sexgoddess" dock kanske inte något lämpligt sätt att presentera sig när man svarar i telefon. Hon lever med samma nojor och kämpar för att nå samma omöjliga ideal som de flesta kvinnor gör - av uppfostran och ohejdad vana. Det hägrande paradiset för henne är ungefär att bli som en av reklamens bengets-gudinnor på söderhavsstranden och fånga hyfsad man i havet att ingå äktenskap med. Hon är inte precis sinnebilden för en fri och självständig kvinna - snarare står det "DESPERAT" i pannan på henne. Visst är Bridget neurotisk, visst är hon ofri. Men vem är inte det? Jag tror inte att det är någon som i henne ser ett ideal - snarare en medsyster i nöden. Vi känner alla igen oss i Bridget och hennes mödor och misslyckanden. Hon speglar allas vår rädsla för att vi ska bli lämnade ensamma kvar, att ingen ska älska oss. Och det kan väl aldrig vara feminismens mål att vi ska bli så självständiga att vi arbetar bort behovet av kärlek över huvud taget?

Filmens behållning ligger i att se den som en berättelse om en väldigt vanlig kvinna som slutligen kommer till insikt om att hon inte behöver ändra sig för att bli älskad av en man. Hon behöver inte bli ett med idealet - perfekt smal med minst c-kupa och hårlösa ben och armhålor, för att inte tala om fullständigt cellulitfri. Att hon gör bort sig så kapitalt genom hela filmen ger också hopp, och ställer ens egna blunders i en ny dager, så att de plötsligt framstår som riktigt charmiga. Bridget är helt fel - ändå får hon en riktig 10-poängare av typ grekisk gud Colin Firth i slutet. För att hon duger som hon är. Jag lever mig in i filmen och plötsligt är jag en av vännerna, som sitter med klentrogna ansikten och frågar om Mark Darcy verkligen har sagt att han tycker om henne precis som hon är. Att hon inte behöver bli smartare eller smalare och att just den näsan duger fint? Kan det vara möjligt? Kan det finnas en man därute som älskar mig precis som jag är?

Sedd på detta sätt blir Bridget ett slags förebild trots allt - en antihjältinna. Filmen kan då uppfattas som en befriande och humoristisk den är verkligen rolig nytolkning av en kvinnas väg i livet. Budskapet "du duger som du är för den som älskar dig" blir då en motbild till alla de andra bilderna, de som visar den perfekta kvinnan.

För, handen på hjärtat, vill vi verkligen bli dyrkade? Att vara en gudinna idag verkar ju innebära att man hålls på avstånd som enbart en vacker bild? Vill vi inte snarare få kärlek - och närhet? Problemet är att bilden på något sätt är tilltalande. Vem vill inte vara vacker? Men om man tittar närmare ser man att den har ett kvinno- och individförnedrande budskap, att vi kvinnor skulle bli attraktiva först när vi skalar av oss våra individuella drag för att klämma in oss i den färdiga "pepparkaksformen" eller bilden gudinnan. Dessutom är ju avståndet mellan verkligheten och bilden närmast oöverstigligt alla som försökt få bort celluliter vet vad jag talar om.

Jag kommer osökt att tänka på Simone de Beauvoirs "man föds inte till kvinna, man blir det". Därmed inte sagt att det skulle vara fel att i viss mån följa skönhetsidealet - modet. Helt kan vi förstås aldrig befria oss från kulturen och dess påverkan. Men vi behöver ha en annan grund för vårt värde, inse att vi är värda att bli älskade alldeles oavsett om vi lyckas leva upp till bilden eller inte.

Egentligen vill varje kvinna och man få lov att vara sig själv - olik alla andra och därmed "fel" i förhållande till bilden - och ändå bli älskad. Och ha en kroppslig, själslig och andlig relation med en helt vanlig man det gäller förstås bara heterosexuella kvinnor med fel och brister - ingen gud han heller. Men kanske är vi ändå på sätt och vis som gudar och gudinnor för varandra i kärleken - inte perfekta men sköna, älskansvärda, unika varelser med såväl goda som dåliga egenheter. Men kärleken är som bekant blind. På den älskade finns ingen fläck.


Om författaren

Författare:
Gitta Gislén

Om artikeln

Publicerad: 22 aug 2001 10:23

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: