Tatueringar och trångsynthet

Hur glad jag blev.

Stod och pratade med en bekant idag, när hon kom förbi. Först kände jag inte igen henne, har inte sett henne på länge, känns som flera år. När jag såg vem det var sken jag upp.

- Nämen hej! Jag ler hjärtligt och innerligt. Det var länge sen.
- Hej, säger hon glatt. Ja, det var ett tag sen.
- Hur är det?
- Fint, hur är det själv?
- Bara bra.

Det blev egentligen inte så mycket mer sagt, men det var inte det hon sa, eller inte sa, som gjorde mig glad, utan det var hur hon såg ut.

Senast jag såg henne, för ett par tre år sedan, var hon en vanligt tjej, strax över tjugo. Jag träffade henne ett par gånger i veckan för hon var instruktör på gymmet där jag gick och hade de pass som jag tyckte bäst om. Hon var pigg och glad, blond och snäll. Slutade för att sticka till Spanien och jobba, men bara någon månad efter att hon sagt hej då till alla såg jag att hon var tillbaka. Men sen försvann hon igen och jag har inte sett henne förrän nu, idag, när vi möts på gatan.

Ibland har jag tänkt på henne, undrar vad hon gör. Funderat på alla de saker som jag önskat att jag gjort innan det blev villabarnvolvo. Rest, pluggat, haft egen lägenhet bara en sån sak, egentligen ganska fantastiskt att jag är så vettig som jag är, med tanke på att jag faktiskt aldrig bott själv, fått utvecklas på egen hand, både på gott och ont.

Jag blir alldeles varm när jag ser på henne, för dagen klädd i low-cut byxor i en häftig färg som visar en tatuering, väldigt långt ner på magen. Lite Regina Lund-varning, faktiskt. Piercad i naveln var hon redan på den tiden när jag lärde känna henne men den lilla, tunna silverringen på magen har fått sällskap av en betydligt grövre sak i näsan. Inte i näsvingen, utan i väggen mellan näsborrarna vilket osökt för tankarna till en tjur. En annan ring pryder ögonbrynet. Tröjan är mönstrad på ett sätt som, i kombination med endast lättöl, garanterar en fylla som varar i ett par dagar. Som kronan på verket är hon klippt i en superfräck icke-frisyr, kort och vild och blå. Framförallt blå. Från ljusaste himmelsblå till mörkaste kobolt. Hela hon strålar av färg och glädje.

Givetvis är det också ett skrik på uppmärksamhet, se på mig, se MIG! men det är mina svarta, tighta kläder också. Var och en blir salig på sin fason. Jag ler fånigt när hon gått, jag ser det blåa försvinna längre och längre bort och känner mig varm inombords.

- Som hon hade ändrat sig. Det var det värsta.
- Mmm......va?
- Hade det varit min dotter hade jag nog varit lite besviken. Nä, nu måste jag gå. Ha det så bra. Hej då.

Innan jag hunnit reagera jag är ju fortfarande kvar i det blåa så korsar hon gatan på väg bort. Min bekanta, som jag stod och pratade med från början.

- Ja, hej då då, ropar jag efter henne.

Vad sa hon? Om det varit hennes dotter så hade hon varit besviken. Varför? Varför hade hon varit besviken om det varit hennes barn som valt att färga håret blått och sätta ring i näsan istället för i öronen?

Ibland, nästan alltid, är det väldigt nyttigt att ställa den frågan. Till andra i allmänhet och sig själv i synnerhet.

- Så du menar att om jag plötsligt tagit steget ut ur garderoben och talat om att jag är faktiskt homosexuell, så hade du sagt upp bekantskapen med mig? Vi som har känt, och faktiskt tyckt om, varandra i över femton år.

- Ja.

Den diskussionen har jag haft med en av mina vänner. Och ett något förvånat "varför" tycker jag är på sin plats. Att man väljer bort att lära känna någon på grund av hans/hennes sexuella läggning tycker jag absolut inte är ok men har dock mer förståelse för det, än om man faktiskt vänder någon ryggen som man känt och älskat en lång tid för att personen ifråga gör något som man har svårt att acceptera. Nu är det ju inte säkert att min kompis skulle göra allvar av hotet och om så är fallet är nog hennes förlust större än min.

Men iallafall. Varför?

"Jag är inte rasist men jag tycker att Sverige ska begränsa invandringen."

"Jag tycker inte att homosexuella ska få adoptera barn."

"Jag tycker det är ok med dödsstraff."

Prova själva. Så fort du tar ställning, har någon åsikt överhuvudtaget om något som är kontroversiellt så ställ frågan: Varför? Varför tycker jag så? Egentligen.

Vad gäller ovanstående tre exempel så är kanske det första "varför" tämligen enkelt att smula sönder, det andra lite segare och när du kommer till det tredje så har du kanske slut på övertygande argument, dina ynkliga "därför" hörs knapp längre. Du har målat in dig i ett hörn och medans du föga övertygande viftar avvärjande med dina "kulturkrockar", "onormalt" och "öga-för-öga" så kanske du börjar tänka.

Här är dock en varning på sin plats. Det är både svårt och jobbigt att börja tänka. Jag vet. Men jag vet också att vem som helst kan bli lite mer open minded. Det krävs inte mer än lite god vilja. Om jag kan ändra mig så kan vem som helst.

Men akta dig, det kan bli en vana. Det är nämligen en otrolig kick och därmed starkt vanebildande att tänka själv. Så ta det lite försiktigt i början. Byt inte ut alla dina åsikter på en gång. Gör dig inte av med alla dina fördomar samma vecka. Det blir liksom oro i leden om du går från stelbent konservativ-kungahus-älskare till piercad- radikalfeministisk-homoadoptions-förespråkare alltför snabbt.

Det är inte ens säkert att du vill byta åsikter, även om du ser på dem från ett annat perspektiv men du kommer säkerligen att få ett antal aha-upplevelser på vägen och bara det är ju värt en hel del.

Sarah, jag blev uppriktigt glad av att se dig och jag hoppas att min dotter blir lika stark som du och att jag verkligen är så liberal som jag tror och inte skäms när det är hennes tur att revoltera genom att klä sig i någonting som får folk att sätta i halsen. Du fick mig att känna, verkligen känna, glädje och värme, och det är det inte många som lyckas med.

Av Kajsa Kallio 21 aug 2001 09:25