I dödens spår

"Formel 1-föraren Thomas Schmitt kraschade allvarligt i dagens formel 1-lopp i Monaco. Det var på sista varvet som tysken körde ihop med Juan Montoya i Monacos berömda tunnel i nära 300 kilometer i timmen. Vad som orskade kraschen är ännu okänt, men på tv-bilderna kan man tydligt se hur Schmitts bil gör ett plötsligt ryck in i Montoyas Williams och sedan åker över den. Kollisionen var våldsam, men Montoya klarade sig undan med ett smärre sår i benet. Värre var det för Thomas Schmitt. Ferrari-föraren drogs ut ur bilen, men man kunde bara konstatera att han avlidit direkt vid kollisionen.

Detta var den första dödskraschen i formel 1 på över tio år, och drabbade ett redan hårt slaget Ferrari. Deras bil har många gånger under säsongen ansetts vara för farlig, och ska nu genomgå flera säkerhetstester hos FIA.

Thomas Schmitt blev 34 år gammal, och vann 12 Grand Prix-lopp under sin karriär. Han ansågs som den störste vm-kandidaten inför året, och ledde vm-tabellen fram till dagens lopp. Hans teamkamrat, svenskan Catharina Lindén vann sin första seger i karriären, och gjorde ett strålande lopp. Men glädjen över sin första seger överskuggades av den tragiska händelsen, och Lindén bröt ihop i tårar efter loppet. VM-tabellen leds nu av finländaren Kimi Räikkonen i McLaren."

Återigen hade den starka cavalinnon mördat en av sina älskade människor. Det var inte första gången, men han hade vilat under flera år, låtit sig tyglas och varit beskedlig. Men nu var han en kallblodig mördare igen, en som skadade och dödade.

En vecka hade gått sen loppet på Monaco. Livet skulle gå vidare för alla, nästa lopp skulle köras om bara en vecka. Alla stallen arbetade febrilt med att utveckla bilen ytterligare. Alla utom Ferrari. Det annars så hårt arbetande teamet, låg som i en dvala. Folk gick till sina jobb, mekanikerna kollade den skada bilarna hade fått under loppet. Men inte Thomas bil. Ingen hade rört den sen FIA hade undersökt den. Ingen ville röra den, eller ens se den. Men Patrick hade inte beslutat än vad som skulle göras med den, därför stod den i ett hörn. Ett hörn i byggnaden som alla undvek. Ett hörn där dammet samlades, och täckte den röda madonnan.

De hade alla tappat arbetsglädjen, och fann ingen anledning till att anstränga sig för att bygga fler livsfarliga bilar. Den hade redan dödat deras försteförare. Nu stod de där med en oerfaren andreförare och en rutinerad testförare. Båda var viktiga för teamet, och kunde inte förloras. Men ändå var ingen av dem kapabla att köra Ferrarin till de segrar som krävdes.

I det lilla trånga kontoret vid ingången, gick Samuele ut och in genom dörren till förrådet. Han skulle sortera in Thomas information från loppet, men tvekade ständigt. Var det bara att lägga ett lock över alla segrar och historia som den ständiga tvåan hade skapat? Det var ju mening att detta skulle vara hans år, året då han äntligen skulle vinna vm. Michael hade slutat, och de andra teamen var inte alls lika bra som Ferrari var. Giovanni hade ritat en fantastisk bil, de hade två av världens bästa ingenjörer i han själv och Ritchie, Luca var bättre som testförare än någonsin, och Jamie hade fått ihop en stab av de bästa mekanikerna som kunde fås. Det var menat att vara Thomas år. Så hade den grymma racerdöden slagit till mot honom... Samuele gick fram till sitt skrivbord, och tog upp en beige mapp. "Thomas Schmitt". Flera minuter stod han och läste de två orden, tryckta på framsidan. "Thomas Schmitt"...

Han såg ut mot dörren, och slängde mappen på skrivbordet, med resultat att den kasade ner på golvet och papprerna spred sig över rummet. Utan ett ord försvann italienaren ut genom dörren.

På golvet låg det fullt av fotografier från mappen. Det största av dem, lika stort som mappen, visade en ung och obekymrad förare på prispallen. Föraren höjde pokalen till den molnfria himlen, samtidigt som han skrattade lyckligt. Det var Thomas.

Solen lyste inte längre över Maranello. Men inte heller vinden terroriserade byn. Istället var allt lugnt och stilla. Allt låg i en djup dvala. Till och med den vackra svarta hingsten, som alltid sprang runt på sin äng, stod idag stilla. Han stod vid staketet, och såg upp mot vägen som ledde in i byn. Han hade stått se en hel vecka nu, och bara stirrat. Och istället för att få människor att le och skratta, så tittade de nu bara bekymrat på det unga djuret. Hans ägare ropade förtvivlat, stod och slet i hans grimma, men inte heller hon fick honom att röra sig. Han stod kvar och stirrade. Den unga flickan gav upp sina försök, och knäppte loss grimskaftet igen. Hon suckade djupt och gick därifrån.

Men plötsligt spetsade hingsten öronen. Ett starkt motorljud nådde den lilla ängen, och fick hingsten alltmer uppspelt. Han frustade, och började springa fram och tillbaka längs stängslet.

Men när bilen, en Ferrari 355, flög förbi, så stannade han igen. Den vackra hingsten stannade, och vankade tillbaka till samma plats där han stått tidigare. En känsla inom honom sa att han aldrig skulle komma tillbaka igen, den där snälla mannen. Han som alltid gav honom äpplen, och som kliade bakom öronen exakt där det var som skönast. Han som satt i det där stora, röda som var så snabb. Nästan snabbare än han själv var.

Hingsten la sig ner, och suckade djupt. Mannen skulle nog aldrig komma dit mer. Något inom honom sa att det där röda hade blivit sin härskare övermäktig.

En snabb vind färdades plötsligt över Maranello, och speciellt vid Fiorano var den rejält påtaglig. Vid banan, stod en man bakom en vägg i sitt kontor. Han såg ut över den vackra banan, och mindes. Första dagen. Den kaxiga tysken hade gått runt i media och sagt att alla teamen var skit, men ändå stod inbjudan till Ferrari kvar. Ville han så fick han komma och testa deras bil.

Han kom. Körde Ferrarin som om han aldrig hade gjort något annat i hela sitt liv. Och han var mållös efter körningen.
"Vilken fantastisk bil!" hade han utropat. "Jag tar tillbaka det där jag sa innan, Ferrari är verkligen inte skit!"

Deras gamla världsmästare hade övervakat testet. Han hade varit allt annat än lyrisk över sin landsman.

"Det är något i hans körning jag inte gillar. Han kör för aggressivt, och det vet jag att bilen inte tolererar!" En vecka senare hade mästaren kört sitt sista race för stallet, och vunnit både det och vm. Efter det hade han aldrig visat sig igen för stallchefen.

Thomas hade kanske varit kaxig när han kom dit, men han älskade att köra Ferrarin. Snabbt, snabbare, snabbare än snabbast!

Han hade för första gången varit lyrisk över ett team och haft en positiv inställning utåt.

Sen hade han fått reda på vem deras andraförare var. Istället för att lägga ner all tid på bilen, satte Thomas igång allt möjligt för att håna och knäcka henne. Trots allt så hade loppen ändå gått bra för honom. Han hade lett vm med åtta poäng innan Monaco.

Men nu fanns inte Thomas där längre för att köra så snabbt. Bara unga Catharina, men hon klarade inte av den stora pressen än. Ty hon var för ung, för oerfaren. Visst var hon snabb, men hon behövde åtminstone ett års rutin innan man kunde ta med henne i den stora vm-satsningen. För detta året behövde de någon stadig och snabb förare. Det enda lediga alternativet satt bakom honom på en stol. Patrick vände sig om.

Michael såg på honom. Kontraktet som låg framför honom hade han läst igenom ordentligt, men han var fortfarande tveksam till om hans comeback kunde hjälpa stallet.

- Är jag verkligen den enda lösningen? sa Michael. Luca har ju både rutin och snabbhet.

- Men inte tillräckligt snabb, kontrade Patrick snabbt. Han är snabb nog för att testa, men för tillfället är Catharina snabbare än honom. Du är den enda med tillräcklig rutin som är bättre än henne.

Den gamle världsmästaren sneglade på honom. Så hade det minsann inte låtit förr.

Hans blick vandrade till kontraktet som låg på bordet. Det var helt perfekt. Utan en min lyfte han upp en penna och skrev under.

Han såg en sista gång på Patrick, innan han reste sig och gick ut genom dörren. För några månader sen hade allt varit annorlunda. Både hans kropp och sinne hade varit inställda på att köra, och han hade inte velat något annat. Nu hade han vant sig vid tanken på att aldrig köra mer, och hans kropp hade sakta anpassat sig till mer normala träningsprogram. Och helt plötsligt var han den enda lösningen för Ferraris överlevnad...

Visst, att köra med Cat skulle säkert bli kul. Hon var skicklig och trevlig, det var inte där som felet låg. Felet låg i sättet han hade fått platsen i sin älskade Ferrari.
Han gick ut och ställde sig vid banan. Vid S-kurvorna, där han för första gången hade sett sin arvtagare. Men den här gången vilade hans blick inte på den vackra banan. Istället såg han upp mot den molnfria himlen. En tår rann nerför hans kind.
- Förlåt Thomas...

Av Katarina Jönsson 20 aug 2001 11:38