Svenska 2

Det tyckte jag också en gång i tiden. Mor min har dock alldrig med två ell instämt, trots att hon själv inte lärt sig språket som hon kanske borde. Viktigast för henne var väl att vi barn som då var tre men sen blev fyra fick tillgång till nyckeln, viktigast av nycklar. Hon passerade svettigt varje morgon två dagis släpande på oss tre för att slutligen nå det tredje. Ni förstår, där bodde fortfarande vad jag vill kalla för "de sista svenskarna". En stackars vilsen liten syrianunge blev därmed tvungen att bruka det språk han dittills inte behövt lära sig. Noni.

Jag har trots allt finna minnen från den tiden. Min första kam, som kom att bli till stor nytta, var av enkel modell och i färgen blå. Min första tjej hette Sara, Sara Svenson närmare bestämt, men kammen var speciell. Den kom fram i samband med att Petter bestämde att det var dags för "tuffa gänget". Petter var tuffast i gänget för han hade en femtikubikare, men jag hade kammen. När det således blev dags satte sig grabbarna i en rad med vatten i håret, sockrat vatten vid speciella tillfällen, och väntade på att mannen med kammen skulle göra sitt. Nystylade gick vi stylande omkring på avdelningen för att imponera på avdelningen tjejer.

Sara blev slutligen min tjej för ett tag men jag tror inte att vi någon gång pussades. Vi mest pratade och ställde pinsamma frågor till varandra. En var alltid svår att besvara och vi hade alltid svårt att bestämma vem av oss som skulle svara först. Vi brukade promenera och jag tror man kan säga att vi var kära. Svaret på den nyss nämnda frågan, vilka på avdelningen man älskade mest, var inte alltid så självklart enkel. Först älskade vi varandra, annat kunde man inte komma med. Det fanns ändå alltid två andra, en på andra- och en på förstaplats. Det kanske var det som var det krångliga. Så här kunde det ungefär låta:
- Först så gillar jag ju dig, följt av en självklar suck i
självklarhetens färger.
- Sen gillar jag henne och sist hon, du ra?

Snart kom vi att börja ettan men i skilda skolor och vi gled olyckligt ifrån varandra. Förlusten av Sara Svenson påverkade mig nog mer än man tror. Jag blev helt plötsligt tuff och gjorde tuffa saker som att sno tjejernas diadem och springa därifrån. En tjej fick tag i mig en gång innan jag hann springa iväg. Hon släpades längs marken och fick åka in på sjukhus. Men det var inte mitt fel, hon höll fast i mig när jag försökte springa iväg. En annan tjej en annan gång började gråta när jag drog ner hennes byxor så alla fick se vilken färg det var på trosorna. Jag tror de var vita med prickar på.

Tre bråkiga år följdes upp av tre år då jag förgäves försökte visa att jag hade förändrats innan nästa förändring trädde i kraft. I åttan började jag röka och levde under filosofin att det i och för sig är normalt att betala för att göra illa sig själv om man får lukta äckligt. Roligast var idrott och svenska. På idrotten fick man springa, spela basket och sånt och på svensklektionerna fick man en ursäkt att använda det språk man egentligen hade tillgång till. Jag tyckte nog om de flesta ämnen och gick efter en rejäl skärpning ut med inget annat än fyror och femmor i nian.

Dessförinnan hade jag sökt till gymnasiet. Jag som nu började se det skojiga i lärandet sökte, tillsammans med två killar som från början var plugghästar men sen kom att bli mina två bästa vänner, till grannkommunens gymnasium. Där bor många svenskar och jag kommer ihåg första dagen i skolan som om vore det igår. Jag satt nog i mitten med mina svartskallekompisar på var sin sida om mig i en klass där övriga var svenskar förutom en polacktjej som inte ville säga att hon var polack. Jo, två finska tjejer fanns också med i denna mångkulturella skara där jag och mina två inte benen alltså av någon underlig anledning ändå stod ut. Vi tre var de annorlunda och nog kändes det annorlunda alltid.

Innan vi fick öppna käften den dagen skulle vår nya klassföreståndarinna presentera sig vilket hon lite fint avslutade med att säga ".och jag erbjuder dessutom svenska 2 stöd för er som behöver" samtidigt som hon vände sig mot oss tre. Allting blev så tydligt. Dålig start för oss som behövde allt annat än svenska 2-stöd. Men det kunde ju inte stackars fröken som aldrig hört oss prata veta. Vissa killar i klassen var inte speciellt försiktiga med att visa att de inte tyckte det var bra att vi kom till deras skola, men dem blev vi kompisar med sen. Arvid, Fredrik och grabbarna. Arvid blev sen Arvfitt och Fredrik blev Fredan med betoning på et. På samma sätt blev Jimmy Jimbo men fröken förblev fröken.

Vid ett senare tillfälle, under lektionstid och inför ett föräldrarmöte, erbjöd fröken min mor tolk som hon inte kunde svenska eller så. Ganska klumpigt av fröken som för övrigt är lika lång som hon är bred. Jag såg till att min mor inte gick på det mötet men min studentmössa var likförbannat lika vit som alla andras på den stora dagen. Kanske till och med lite vitare i kontrast till min lite mörkare hår och hudfärg.

Det här året har jag gjort lumpen för kung och fosterland och avslutningsvis vill jag säga att jag nu slutat röka och börjat snusa istället, som en sann viking.
Behåll Sverige Blandat

Av Daniel men Boyacioglu 16 aug 2001 15:09