Om han som sket i en kattlåda, med flera

Konsten att vinna berömmelse: i ord och handling

Jag vet en kille som sket i en kattlåda på en fest. I en liten håla i norra Sverige där rykten sprids snabbt. Vad driver en människa att utföra dylika handlingar, ombedd av ingen?

Stärkt av allehanda drycker, som sker på kalas, var hans starkaste skäl att förnedra sig tvivelsutan att försäkra sig om att bli omtalad. Tilltaget var chockerande nog för att hela den lilla staden på bara några timmar hade hört om det. Efter den kvällen är mannen för alltid förknippad med sin stolgång inför öppen ridå, tanken som blev till handling och fick alla andra samtalsämnen den kvällen att blekna.

Unikum av låg rang
Unikt? Kanske. Ett bevis på hur långt människan är beredd att gå i sin iver att bli sedd, oavsett ur vilket perspektiv. I en liten stad har man definitivt skrivit in sig i den lokala mytologin om man gör något så obscent. Man kan dock undra hur framgångsrik denne fekalfixerade herre blev hos damer i trakten. Det är svårt att se vare sig något manligt eller attraktivt i det han utförde. Och kattstackarn, vars hemlighus skändades så nesligt av en homo sapiens. Vad tyckte den.?

Läppen och Legenden
Han hade inte alls behövt gräva så djupt i säcken med obsceniteter för att nå sitt mål. Kriterierna för att uppnå ära och berömmelse är betydligt lägre satta än så ute på landet. Oftast räcker ett smärre lyte, färgad hud eller en udda hobby för att utgöra en högst personlig profil känd av ALLA. Ett smeknamn i stil med Läppen, Elden, Legenden eller Bög-Olle, garanterar en säker ID. Vem lägger Janne, Per eller Erik på minnet?

Sprinten är ingen sprint
Namn som Sprinten sprint pengar får någon som vunnit på travet eller helt enkelt är född rik. Bo blir Strålen, eftersom Bosse är lokalt uttryck för solen i vissa delar av landet. Om inte Bo sett till att utmärka sig på annat sätt. Skrönorna om hur ök- eller smeknamn uppkommit frodas i folkmun och bidrar till att höja statusen på den person som stolt bär sitt av omgivningen hopsnickrade namn. Ibland till en eller annan förälders stora sorg - det var ju inte det namnet som med gränslös kärlek till det efterlängtade barnet valdes ut en gång när bebisen gjorde sin entré in i denna värld.

Blötis och Tjula
Om man råkar komma från någon riktigt utsocknes byhåla med ett ovanligt töntigt namn blir man helt enkelt kallad detsamma, oftast med viss förnedringsvarning förknippad. Namnet Blötis kan man få bara för att man råkar ha sin hemvist i Blötberget, Och Håkan får heta Tjula kort och gott, fast Håkan borde duga bra.

Gruvtolvan
Min kompis heter Gruvtolvan. Född i Kiruna, inflyttad stockholmare på 70-talet. Ville bli Lux-säljare, så han sökte in på säljkurs. Handledaren frågade alla Dörrknackar-wanna-bees om någon var fackansluten. Endast han räckte upp handen och deklarerade att han var med i Gruvtolvan, och från denna dag begravdes hans dopnamn för alla utom hans mor.

Mumma, Snoris och Gurkan
Problemet med folksnickrade namn är att det blir stört omöjligt att söka upp dessa människor senare i livet, om nostalgin tränger sig på och en otrolig längtan efter gamla kamrater gör att man vill ta kontakt. Allt man har att gå på är Mumma, Snoris, Gurkan, Marre eller Brotorp. Telia i all ära, finn den nummerupplysare som hittar Patte från Grangärde åt mig.

Att däremot hitta dessa, i kärt minne bevarade, barndomskamrater på ort och ställe är oftast plätt-lätt; I affären eller på posten på deras hemorter är det alltid någon som är släkt-med-släkten och kan ge besked.

Myter mer än sanningar
Myterna frodas runt personligheter man sedan länge tappat kontakten med. Ofta slipas negativa sidor av i takt med tiden, medan positiva, underhållande och charmiga sidor målas ut allt mer spektakulärt med åren. Detta bildar näring åt ett pärlband av anekdoter att med jämna mellanrum dammas av och berätta för oinvigda. Att misslyckas med att spåra upp dessa upphovsmän- och kvinnor för eventuella återföreningar kan ibland vara att föredra, med allt vad en sådan innebär av högt ställda förväntningar. Gamla polare som en gång i tiden väl förtjänade sina ök-/smeknamn och med råge levde upp till varje del av myten skapad runt sina karaktärsdrag, tenderar alltsom oftast att både ha tvättat och kammat sig och intagit en betydligt beskedligare - läs tråkig - approach till livet.

Greven, Skippern och Fiskarn
Slutligen har vi kategorin "född i familj i vars släktträd någon uträttat något storverk eller innehaft adlig titulatur" som sedan gjorts odödligt genom flitigt verbalt underhåll. Jag talar om namn som Greven, Skippern, Jägarn eller Storfiskarn, och syftar på dem vars släktingar gjort våghalsiga seglatser, hjältemodigt skjutit ihjäl en människoätande varg, med bara händerna fångat och strypt en tigerhaj eller helt enkelt varit en beryktad adelsman inklusive gods och guld.

Meriter som kan vara fullt tillräckliga för att föräras ett namn. Knappast välförtjänt, endast och enbart ärvt. Smäller dock väl så högt som ett av omständigheter eller på grund av kroppsliga lyten uppkommet. Smeknamn som smeknamn - eller öknamn. Ursprungets natur är av underordnad betydelse när det gäller status eller popularitet.

Ordnar och brödraskap
Har man emellertid haft turen eller oturen att hamna i en storstad, med dess anonymitet och myller av högst egensinniga individer, kan det vara ett rent helvete att hitta vägen in i strålkastarljuset. Åtminstone utanför den närmaste kretsen av mer eller mindre goda kamrater. Att sälla sig till ett kriminellt brödraskap eller obskyr orden kan vara ett bra sätt att tillskansa sig ett falsarium av gemyt och påklistrad mysfaktor. Genom att svära in sig i en sluten krets färgad av inbördes beundran tilldelas man både ett ståndsmässigt karaktärsnamn samt åtnjuter gränslös uppbackning när hemsk tanke övergår till handling. Inom dessa sekluderade kamratkretsar tillämpas nämligen principen "egenskap - smeknamn" fullt ut.

Svängdörrar på Kumla
Att hamna på kåken, som vissa individer är bra på att göra, är ytterligare ett sätt att skaffa sig egensinniga och beskrivande namn. Den speciella jargong man tvingas anamma när samhället straffar en medelst inlåsning på anstalt, innefattar många av de tricks som spär på karakteristiken som kännetecknar en fullfjädrad medlem i obscyra föreningar. Till på köpet åtnjuter de allra vassaste gangstrarna både bred och ymnig publicitet i våra media, till fromma för egot och positioneringen.

Zip, Zap, Biz och Zak
Vill man inte löpa linan ut och bli proffsbandit, finns det ett osvikligt sätt att i en storstad tala om för sin omgivning att "hallå, jag finns, se på mig". Man tilldelar sig själv en "Tag" och blir klottrare. Här talar vi om en helt annan kategori smeknamn, ett slags futuristiska signum bestående av korta koncisa icke-beskrivande ord såsom Zip, Zap, Wop, Biz , Zak. Ju fler berghällar och t-banestationer man hinner spraya ner, desto säkrare är inslaget i TV-nyheterna eller åtminstone i lokalpressen. Och det är det inte många ur pöbeln som lyckas göra under en hel livstid.

Som redan konstaterats krävs det alltför ofta att man trampar utanför lagens gränser för att nå fram till löpsedlar och förstasidesrubriker. Den negativa effekten av det ringa straff man eventuellt riskerar att få för sitt konstnärliga utövande överstiger ingalunda den enorma genomslagskraft ett flitigt klottrande har. I storstadsdjungeln är det kvantitet som räknas; ju fler klotter, desto större respekt. Och endast i tätort, eftersom det inte skulle vara någon som la märke till om varenda berghäll i hela Bergslagens storskog skulle bli nersprayade. Inte i första taget i alla fall. Det är en alltför begränsad mängd mänskliga varelser som passerar dessa obygder, och där igenom faller hela idén liksom. Eftersom älgar inte bryr sig.

Absorberande myller
Att ens tänka sig att i en storstad få ett namn tillägnat sig på grund av avvikande hudfärg, sexuell läggning, fylliga läppar eller ful näsa kan man raskt glömma. I tätorten vimlar det av folkslag, tokskallar, bögar, lespor, Hare Krishna-munkar och excentriska mångmiljonärer. Där krävs betydligt mer drastiska åtgärder för att göra sig sedd eller hörd.

Visserligen försöker många klä sig så extremt att man näppeligen undviker deras kreationer på stan, men oftast begränsas reaktionen till ett förstrött ögonkast. Att däremot utmana ödet i en småstad med samma medel, kan snabbt leda till svår utfrysning, snarare än fame & fortune och återkommande närvaro i tidningarnas vimmelreportage. I synnerhet om man tillhör det täcka könet, som dessutom riskerar att hamna i facket "horjävel" om klädseln inkluderar kort kjol eller andra kroppsnära plagg. Inget att rekommendera i Näshulta eller Tystberga alltså!

Urbanisera mera
Storstadsbor blir som en stor massa på en liten yta och skapar paradoxalt den totala anonymiteten. Förvisso finns det en hel del som uppskattar och trivs med att försvinna i mängden, och det är gott och väl. Men den driver många att ta ut svängarna till dess yttersta gränser för att inte drunkna, eller att söka tryggheten inom allehanda sekter och rörelser där den lilla gruppen blir den skyddade verkstan. Inte alltid med helt lyckat resultat.

Ingen vill vara ingen
Vi vill alla vara Någon, fast på olika sätt. Svindlande tanke, om det bodde lika många människor överallt - då skulle vi slippa den kvicksandseffekt som storstadsdjungeln har på så många. Och så skulle vi få mer plats, både att leva på och inne på våra fängelser.

- Människan är liten. Individen är unik. Alla vill vi vara stora - i oss själva.

Av rydberg kristin 14 aug 2001 17:20