Kvinna versus man

Jag har alltid eller i alla fall så länge jag vill minnas avskytt indelningen "man/kvinna". Jag vet inte om indelningen hade spelat så stor roll om vi levde i total jämnlikhet. Men så är ju inte fallet. Folk säger att vi idag kommit långt med jämnställdhetsfrågan, feminism och så vidare. Visst, det räcker att titta tillbaka några år och man finner att någon form av förändring har skett. Men frågan är om den är tillräcklig för att godkännas av människor som anser det vara fullkomligt naturligt att alla människor är och kommer allltid vara människor och individer oavsett kön. Könet är totalt oviktigt och ett påfund av det samhälle människan anser vara det fullkomliga.

Jag menar - i grund och botten - vad är meningen med att dela in man/kvinna, homo/hetero, vit/svart i två oilka kategorier. Vad är den egentliga skillnaden? Självklart finns det en yttre fysisk skillnad man/kvinna, svart/vit som i sig inte är ond. Hade alla ansetts vara berättigade till samma saker här i världen, hade inte heller denna ytliga skillnad varit särskilt synlig. Eller i alla fall mindre viktig.

När folk då sitter och säger att vi "kommit långt" är jag tyvärr inte den första att hålla med. Det är lite jobbigt att leva när man vet att man själv vet bättre och kommit längre än hela jävla samhället. Jag kan sitta och rent ut sagt gapa då jag ser en pågående så kallad "aktuell" debatt om exempelvis feminism. Jag kan ifrågasätta varför debatten ens existerar, varför den någonsin har existerat. Är inte det en självklarhet att det inte finns någon skillnad på oss människor. Jag förnekar inte att gener och arvsanlag har något att göra med den person vi blir, men huruvida bebisen är pojke eller flicka vid födseln bestämmer ingenting. Det står samhället för. Och tro mig, indelningen man/kvinna sker redan vid din första syn av världen utanför mammas mage!

Detta är fel och eftersom många föräldrar fortfarande idag uppfostrar sina barn i vad jag kalllar uråldriga metoder, kan jag inte säga att vi kommit särskilt långt i denna fråga även om det naturligtvis skett en förändring sedan min mamma och mormor växte upp. Kvinnor har i alla tider i större eller mindre grupper kämpat för sin sak, vår sak, människans sak. All "cred" till dem, det är jättebra och otroligt beundransvärt att föra fram det man tror på. Men jag ser samtidigt åt det håll där resten av befolkningen sitter och väntar, eller helt enkelt inte ens reflekterar över att något är jävligt fel. Är inte det sjukt? Varför acceptera sin situation som kvinna idag? Tråkigt att säga, men i många fall är det ett stort handikapp. Detta är allas fel, inte männens, och så länge folk inte stannar upp och inser det sjuka i det, tar tag i det, står upp för sig själva och kämpar, kommer världen att fortsätta att se ut som den gör, och debatten om feminism kommer att ligga på ungefär samma nivå när min dotter växer upp om 10 år.

Av Malin Stenberg 14 aug 2001 09:17