Min mormor

Du sitter i din gungstol när jag kliver in. Först ser du förvånat, inte alls igenkännande på mig. Men lika hastigt så lyser ditt ansikte upp och du skickar iväg ett varmt välkomnande leende mot mig. Jag tar tag i din händer, de är kokheta. Men mormor du har ju feber, säger jag men du viftar avvärjande med handen.

Du ser ut som en fågelunge där du sitter i din gungstol. Ditt ansikte är tunt och fårat, men ändå så fullt av liv. Hjärnblödningen har gjort att du inte alltid är klar i huvudet, och talet kan vara lite sluddrigt. Du vill så gärna berätta om den tid som var för så länge sedan, och jag vill mer än gärna lyssna. Min mormor tänker jag. För mig är du min bardomssommrar. Jordgubbar med socker, prassliga nymanglade lakan och ljumma sommarkvällar på bänken utanför din stuga långt ute på den finska landsbyggden.

I din kraftsdagar så var det aldrig jag som var det viktigaste av barnbarnen. Jag smög dig i hasorna men det var knappt attt du märkte det. Åh vad jag saknade din närhet, längtade efter din famn, att få krypa upp i den, att få vara mormors flicka. Jag låter blicken glida över till din bokhylla, där finnas alla barnbarn och barnbarnsbarn uppradade.

Där finns min kusin, den viktiga, den märkvärdiga. Jag frågar dig om hon varit och hälsat på, men du skakar sorgset på ditt huvud och säger, inte har hon tid med mig. Hon har sitt liv. Men jag kan se på dina ögon att det gör ont att överges.

Du vill inte gå och äta när sjuksköterskan kommer för att hämta dig till matsalen, förmodligen rädd för att jag ska försvinna under tiden. Mormor du måste äta, säger jag, men du trilskas som ett barn. Den snälla sjuksköterskan ler. Du kan få in din mat på rummet Olga säger hon, men du låtsas som om du inte hör. Hela din uppmärksamhet är riktad mot mig, din blick är vaksam, forskande och full av kärlek.

När du var yngre så var du alltid så kärv, som en finsk fura som ensam stått i ödemarken och låtit sig härdas av den vinande vinden. Nu är du som en fin ädelsten som slipats slät och fri ifrån vassa kanter. Din blick är mild och jag känner hur mitt hjärta öppnar sig mot ditt. Vi bläddrar i fotoalbum. Uppsträckta gossar och flickor i skojiga hattar sitter uppradade på bilderna. En av de glada tjugotalsflickorna är du. Din blick är densamma, trots att du bara är sjutton år på bilderna. Ovetande om din framtid ser du skrattande in i kameran.

Du försöker stapplande att berätta om personerna på bilderna, men det blir ganska rörigt. Mitt hjärta fylls av ömhet. Jag vill beskydda dig från allt ont, men vet att det är omöjligt. Tiden går fort och jag måste snart gå. Du ser ledsen ut när du kramar min arm. Jag känner mig bedrövad. Jag försöker att få dig glad igen och påminner om din födelsedag. Då ska det bli kalas. Mormor fyller ofattbara nittio år. Vi ser efter på almanackan hur långt det är kvar, bara två veckor det är inte långt.

När jag slutligen måste gå så kramar du mig länge. Jag kramar dig tillbaka och det känns bra. När jag går gången ner så vänder jag mig om ännu en gång. Och där står du, min mormor, i rutig sommarklänning och med rosor på kinderna. Du och ser ut som om du är på väg till din första dans. Och jag lovar och svär att för ett litet ögonblick så tyckte jag mig skymta den där sjuttonåriga flickan i din krumma gestalt. Och hon ler.

Av anne persson 10 aug 2001 17:16