143772 del fem: dimbodius

Fredagen den 27 februari lämnar jag för en gångs skull linnéstråket och går till puben Viktoria. Stökig kö, studenter, hantverkare och sjukvårdspersonal i en allsköns blandning. Vid bardisken står två killar som verkar reko, efter ett tag förstår jag att dom är "syrror" och läser första året på medicin. Jag börjar "fiska" lite med John-John som jag undervisade i en avgångsklass på gymnasiet. Det visar sig att han är gruppens stora driftkucku, dom första dagarna skrev några listor över vilka elever som troligen hade båda föräldrarna arbetande som läkare och John-John kom överst på dom flestas. "Sen finns det nån Anna också va?", frågar jag. Den ene killen granskar mig lite grann: "joo..., hon är snygg..., men hon vet om det också". Jag drar mig hemåt vid halv två tiden, på tvärgatan står en raglande fjunig skidåkartyp i dunjacka och skriker: "Palme-svinet är död". Jag funderar inte så mycket över det och har glömt det när jag kommer hem. På morgonen berättar Fredrik nyheten, han anmärker mest på att Svenska dagbladet inte hunnit få med något. Själv funderar jag mest på om nån verkligen kan ha tjänat på hans frånfälle eller om mordet är ett utslag av blodigt hat. Är det det förstnämnda borde man kunna räkna ut det, tänker jag. Undrar förresten om tentorna blir inställda nu?, funderar jag vidare, nu mer på ett egoistiskt plan.

Nån vecka senare går Fredik ut på kvällen för att köpa ett paket glass, senare får jag höra att han gått upp till Sahlgrenskas akutintag för befarad hjärtsvikt. Dom kollar i papprena och finner att han hör till övre norrlands sjukvårdsdistrikt och dom skickar honom dit. Det kommer att dröja två år innan han återvänder till Göteborg, då med diagnosen schizofreni. Jag ringer den sure andrahandsförmedlaren och några dagar senare har jag en levnadsglad småländska som hyresgäst. Min gamla inneboende "bodde" i telefonen och trots att jag lyckats sluta upp med att ringa heta-linjen får jag en teleräkning på över tvåtusen kronor. Sen kommer jag ihåg Fredriks ovana att ringa nåt utlandsnummer där man kunde höra ordertrafiken till en forskarsatellit och jag suckar för mig själv. Hursomhelst har jag inte råd att betala räkningen och efter nån månad stänger dom av telefonen för utgående samtal. Småländskan tycker det är okej ändå. Sen i april ringer Isis och vill lämna tillbaka några böcker, vi bestämmer träff veckan därpå på en salladsrestaurang. "Visst ja, hon var vegetarian", minns jag. Hon kommer dit med en sårskorpa på hakan, nån dum chalmerist har cyklat på henne. Vi pratar lite om Evas arbetsskygghet och mina studieresultat. Jag har fullt sjå med att hålla ämnena isär. Jag försöker imponera lite grann med att tala om att jag gjort ett pascalprogram som översätter skriftspråk till braille. Efter ett tag säger hon att hon måste till banken och våra vägar skiljs åt. Nån vecka senare ringer telefonen, småländskan svarar, och en kvinnlig röst frågar efter mig. När jag tar luren är det tyst, på
röstbeskrivningen och det namn som användes förstår jag att det är Isis.

Efter ytterliggare ett tag stängs telefonen av helt, det blir ett helvete att söka sommarjobb, men till slut lyckas jag. Kontrollanstalten för mejeriprodukter och ägg, förkortat KMÄ heter stället. Jag ska servera ostskivor som storbönder från Skaraborg och Halland ska provsmaka, och sedan städa bort efter dom. Den stora fördelen är all kilovis med ost och köttfärs som man får ta med sig hem på fredagen. På måndagen gör man i ordning för veckan, på fredagen städar man, dess emellan är det lugnt. Det finns två personer som gör att man står ut på jobbet: en "sur" gammal gubbe, körkortslös före detta livsmedelshandlare, lystrande till namnet Tore, vars enda replik är: "hårda pojkar skall ha hårda hattar, lösa pojkar löskokta ägg". Alla andra på jobbet är totalt vansinniga på honom av nån anledning men vi finner varandra direkt. Den andra är en sommarjobbande tjej: Inger, kemistuderande. Ganska söt, hon står och väger köttfärs hela dagen, eventuellt mäter hon mängden vatten i den också. Chefen smörar rätt ordentligt för henne, troligtvis för att hon enligt uppgift är otroligt lik hans gamla fru som lämnat honom för nåt år sen. En del fast anställd personal blir förbannade och säger till chefen direkt. Då lugnar sig smörandet en aning ett tag. Efter ett tag börjar jag driva med deras närighet, om jag säger att dom delar ut gratis juice ute vid lagret uppstår snart ett stort lämmeltåg dit. Sen när dom slokörade kommer tillbaka och fattar att jag skojat blir dom först sura, sen brister skrattet ut.

En fin sommarkväll spankulerar en kompis och jag på avenyn, då stöter vi på Isis och en kompis till henne. Vi hasplar snabbt ur oss var vi sommarjobbar nånstans, själv jobbar hon i kassan på en stenabåt. När hon hör om KMÄ säger hon: "aha, det låter ju som stället där Inger har ett labbjobb". Sen kilar vi vidare var och en åt sitt håll. Dagen därpå öppnar jag lite trevande till Inger: "jaha, du känner Anna du". Det visar sig att Inger också hört till den där komvuxmaffian med Eva, "1.88", blonda tjejen; Isis och så Inger då. Där Eva hoppade av först och Isis var ordförande i elevrådet. Resten av sommaren trackar jag Inger för att hon kallat det hon håller på med "labbjobb". Annars går tiden långsamt och endast Roskilde i juli med "Dream syndicate" en regnig lördag natt bryter av. Sista tisdagen i juli följer jag med på en bussresa ner till Jägersro enbart för att spela tusen kronor på Emile, en ståtlig, reslig hingst med vit bläs. Han galopperar direkt, och jag har ungefär tjugo kronor kvar. Jag vänder dom på en Thomas Nilsson-snabbloppare och Glitterman, och suckar av lättnad när jag hämtar ut sextonhundra spänn och sätter mig i bussen. Ett par veckor senare tipsar jag Tore om en häst på åby, han skickar med en hundralapp och en tant hänger på med en tia, orolig för att det kanske finns något som heter bra tips. Hästen vinner och morgonen därpå åker jag glad till jobbet för att ge Tore tvåtusen kronor. Då visar det sig att två av hans närmsta släktingar har dött under natten. Tanten köper kaffebröd för sin vinst och vi fikar under tystnad. Några dagar innan jobbet är slut ringer dom från privatskolan och frågar om jag vill ta ett heltidsvikariat i fysik under ett år. Ett sånt slött jobb kan man inte tacka nej till, tänker jag och säger ja. Sista dagen på jobbet tar jag med en kladdkaka som min syster bakat och Inger och jag får presenter.



// ack ja... vad säger man.. som ni märker är vi nu närmare "godnatt jord" än Raymond Chandler. Trösten är att detta är gammal skåpmat. Om någon vill kan jag skriva en epilog och skicka per mail... då får ni oxå möjlighet att läsa den surrealistiska, utdragna andalusiska bröstvårte-novellen samt ta del av pilotutgåvan till min första roman som går under arbetsnamnet "fröken smileys känsla för lö". I övrigt återvänder jag till Sams spelfunderingar och Svea rikes vagga. Er CJ.

Av Carl johan Mårtensson 08 aug 2001 11:33