Feta Volvoägare får inget!

Det är märkligt, det räcker med att avlägsna sig några kilometer från hemmet för att känslan av lugn och tillfredsställelse ska infinna sig. Oavsett hur
mycket jag förträngt, underlåtit göra. Kändes i bilen igår. Så glad och fri att jag blev rocknroll och fartvild men som tur var åkte polisbilen åt andra hållet.

Har tvättat bilen ren från blod och köttmos från igår. Det kostar att göra sig fri. Vingarna etsar sig fast i fronten, med köttslamsor och suget blod som klister och man måste ha högtryckstvätt för att komma fri. Torkar fort i fartvinden.
Nu sitter jag vid ett köksbord och skriver, dricker en öl, äter en macka och Ernest ligger bredvid. Svettas nästan trots att jag bara har ett par jeansshorts med alla färger från husen jag jobbat med på. Nästan heliga shorts, även om de inte ville tycka de var presentabla nog där borta, på den tiden.

Undrar hur det blir att träffa dig imorgon. Ärligt talat har du börjat blekna lite för mig de senaste månaderna. Mest för att jag sett dig så lite. Och för att du aldrig velat träffas live. Fast det är samma sak, men du
förstår vad jag menar. För chanser har vi haft så det räcker, om du bar velat. Eller vågat. Vet inte, därför blir dagens möte sе avgörande, fast det vet du nog inte om. För
resten av våra liv, ännu en sån där korsning med vändkors som inte går åt mer än ett håll. Du tror du vet var du har mig, men som förr är det inte.

För ett halvår sedan hade jag skurit halsen av mig. För dig. Skrämmande. Allt sådant är dödat. Undrar varför du ville träffas just här? De andra flickorna är här. Alla
tre. Är det för att pröva mig? Det är verkligen det svåraste stället av alla, där vi minst kan vara de vi egentligen är. Bland alla människor. Som ser och pratar. Du som inte velat erkänna för dina vänner ens, hur blir det
dе här? För ett smöro är jag inte. Allra minst när vi är bland andra.

Sе tänker du bli bländad utifrån kommer inte jag med solskydd. Du har fått nog förut. Bollen är din. Visa vad du kan. Få se vad du går för.

Antagligen får du aldrig det här. Kanske är det bara en brasklapp. Kanske sitter du och tänker ungefär likadant.
När jag ringde dig på väg uppåt var det just för att jag kände att du börjat blekna. Att flickorna där skulle kunna döda oss helt. Nu gick det bra. Men det är svårt att inte ha något att skylla på. "jag är upptagen". Så skönt det vore om du bara kom fram till mig och var min. Speciellt när han är här. Som du sade, och som du var orolig för "Han tror en massa". Det gör han. Precis som med en del andra tjejer. "hon är på kroken nu; hm, vi får se." Och nu när tjejerna är här. Att få ha dig bredvid, så lugnt och
skönt.

Har träffat en massa gamla kompisar här redan. Kicki, Milla, Stina, Malin, Petter, Bella, Sara, Stefan och Lennart, alltid lika skön.

Hittar nog på nåt ikväll, med gänget här. Nu ska jag sätta mig med Ernest och första vörldskriget ett slag. Men du. Ändå. Jag är kär i dig. Riktigt kär i dig. Om man är förälskad eller riktigt kär ska man göra saker som att vara på olika delar av jordklotet och försöka meddela sig med varandra med telepati och sedan träffas och inse att det fungerat. Även om det är mer för att man vill att det ska ha gjort det än för att det verkligen har fungerat.
Man ska åka en röd liten bubbla till exempel, som puttrar och rycker i korsningarna och skratta varje gång och fälla ned solskyddet som alltid rasar ned åt varandra. Händerna ska snudda lite omärkligt så att det gеr rysningar genom båda fast ingen låtsas om något, speciellt om någon annan är med. Och ibland ska man bara ligga i en sval säng eller på en gräsmatta barfota eller vid en sjö eller i en båt och känna den andres händer i sitt eget hår och sina i den andres och man ska drunkna i varann och tänka vilka tankar
som gеr under sina händer just nu och vara stolt och nöjd att det är så bra tankar, bättre än någon annans man känner.
Ingenting går fort, ingenting går sakta, ingenting har någon fart alls men saker blir som de blir. Och den andre går ut med soporna eller duschar för att bli fräsch och den som är kvar känner det som om en hel ocean av tysthet och ensamhet, för man var två som var en och nu är man ingen.

Jag känner ett par som varit gifta i mer än 10 år men aldrig varit borta från varandra i mer än 24 timmar. En ung man går framför mig. Av och an på grusgången framför hyreshuset. Han låtsas inte se mig där jag sitter i shorts bara på balkongen. Han är fet och röker och kör en beige Volvo och har likadana kläder fast de är gröna och gråa. Han försöker skicka ett SMS men får inget svar, och han går av och an, och går och går. Kanske måste han gå på toaletten. Så ringer han men får inte heller nu något svar. Han tittar ner i marken och sparkar en maskros bort från gruskanten. Irriterad. Fast ögonen säger inget, han har vattentäta solglasögon. Även han längtar. Han åker igen.

Av Jonatan 05 aug 2001 19:46