Svärdets väg

Jag tog några steg mot min motståndare, fyllde lungorna med luft och förvandlade inandningen till ett kiai, mitt eget stridsrop, som jag försökte göra till ett med min rörelse, ett med hugget. När jag har lärt mig det kommer min röst att vara svärdsstöten.

BRUTNA RYTMER
De skrik som jag och min motståndare slungade mot varandra, skapade en rytm som ständigt bröts av plötsliga attacker. Alla de systematiska hugg och pareringar vi hade drillat under två timmar var som bortblåsta ur huvudet. I en verklig duell gäller inga system och man måste hugga mot en öppning när man upplever den, inte när man ser den. Våra bambusvärd slog emot rustningarna, i varandra. Ett bambusvärd når ända upp till bröstbenet, precis som sin skarpslipade förlaga. Lägg till armslängden och du har en enorm räckvidd. Träff! Öka farten för att undvika att bli huggen när man vänder sig om. Som genom ett filter kunde jag höra de övriga i dojon slå på sina do för att mana oss att ge mer, fastän vi redan hade gett allt.

BLODSMAK
Medan vi slogs, tänkte mina händer på huggen, att sikta mot do sidan av torson, precis under revbenen i rätt vinkel. Sensei har förklarat flera gånger att vi inte får hugga rakt från sidan. I en verklig situation skulle nämligen musklerna dra ihop sig så våldsamt att svärdet riskerade att fastna. Anatomiska studier är ett med Svärdets väg. Efteråt, när jag satt ned på min plats i ledet, fylldes munnen av blodsmak och jag kunde känna hjärtats slag genom varje tum i kroppen.

FEM RINGARS BOK - GO RIN NO SHO
Ett kiai in Kendo fungerar som en presentation av dig själv och en utmaning. Det är en verbal sköld och en signatur. Svärdsmästaren Miyamoto Musashi som skrev Fem ringars bok som handlar om svärdskonst och Svärdets Väg förklarar att rösten visar energi.

"Vi skriker under striden för att komma in i rytmen", säger han. Under träningen används ofta rösten för att synkronisera tanken med händer och fötter.

Miyamoto Musashi påbörjade Fem ringars bok 1645, när han var 60 år gammal. Boken var och förblir en viktig inspirationskälla för kampsportare, strateger och tänkare. I inledningen berättar Miyamoto Musashi hur han fram till 28 eller 29 års ålder "gick från provins till provins för att duellera mot strateger från olika skolor och inte misslyckades med att vinna en enda gång." Han deltog i omkring 60 sammanstötningar. Vid den första var han 13 år.

BLÅMÄRKEN OCH MEDVETENHET
Många kendonybörjare slutar efter att de provat på att slåss i rustning för första gången. Varje steg och hugg blir tyngre, motståndarnas ansikten suddas ut bakom de gallerförsedda hjälmarna och du måste stå stadigt när de anfaller dig. Det är vanligt att "upptäcka" blåmärken på handleder och höfter efter en lektion. I början hindrade rustningen mina rörelser, men snart blev den en andra hud och gav mig en ny sorts medvetenhet. Jag upptäckte hur ansikten började ta form bakom hjälmgallren. Till slut kunder jag se de andras ögon lika lätt som vanligt. Rustningen gav också en känsla av en förfluten tid, av kendosportens ursprung.

TRÄNINGSMATERIAL FRÅN AVRÄTTADE
Stridssystemet Kenjutsu utvecklades fullt ut på 1300-talet. Däremot fanns redan bushido, en filosofi som utformades utifrån krigarklassens behov. I boken Hagakure, ett för japaner klassiskt verk om Nabeshimaklanen, kan man läsa att pojkar som just blivit tillräckligt gamla för att bära svärd förseddes med lemmar från avrättningsplatserna för att träna sig på. Under Edoperioden 1600-1867 började man att studera kendo lika mycket för dess filosofi som för dess traditionella tekniker.

JAG KAN SE DIG MED MINA ÖGON
Den högste sensei jag har tränat med var en gud från Japan, av 8e dan. En aura av odödlighet stod kring honom och därför bugade jag särskilt djupt när det blev min tur att träna med honom. Då svävade han över till mig jag antar att han gick någonstans under sin hakama, men jag kunde då inte se det! och den reslige man jag hade sett från avstånd visade sig vara kortare än jag är. Så talade han till mig, utan att släppa taget om mig med ögonen:
- Jag kan se dig... med mina ögon... hela tiden.

Jag nickade och tackade honom. Min avsikt hade varit att visa respekt, men jag hade bugat så djupt att jag inte kunde se honom i ögonen, vilket kan vara ett dödligt misstag i strid. Det finns en anledning till varje formell rörelse i kendo.

TEKNIK ELLER RÅSTYRKA?
Ofta antar man att germaner, anglosaxare och vikingar förlitade sig på råstyrka i sin svärdskonst. Även om berättelser om dueller i litteraturen ofta understryker de stridandes ursinne, är det svårt att tro att de krigare som figurerar i dikt och saga inte kände till eller uppskattade god teknik. Är det inte troligare att dessa krigare var vältränade inom kampsporter som glömdes bort när man slutade använda svärd och traditionen bröts? Låt oss se närmare på en fornengelsk dikt, där det finns märkliga likheter mellan en stridsherre och en nutida, japansk sensei. Dikten heter Slaget vid Maldon och stridsherren, som fanns i verkligheten, hette Byrthnoth.

EN ANGLOSAXISK SVÄRDSMAN
Poeten ger en levande beskrivning av hur Byrthnoth förbereder sina trupper för striden. Byrthnoth "befallde varje krigare att driva bort sina hästar långt därifrån och marschera framåt, att vara uppmärksamma på sina händer och goda dåd." 1-5 Anglosaxare stred till fots, vilket förklarar varför man driver iväg hästarna. Ännu mer intressant är hur uppmärksamheten på händerna direkt kopplas till goda handlingar. Med "goda dåd" avser man här att kämpa väl. Länken mellan händer och tankar, kropp och själ, är av största vikt i kendo.

LÄR DIN KROPP STRATEGI
I stridens hetta fortsätter Byrthnoth att uppmuntra sina män att koncentrera sig på striden och föreställa sig vad de vill uppnå. Ordet han använder betyder att "tänka på striden" eller "känna med striden" - anglosaxarna gjorde ingen större skillnad mellan känslor, tankar och själ. Även den här frasen skulle fungera i kendo. Miyamoto Musashi förklarar att "du kommer att kunna kontrollera din egen kropp, besegra män med din kropp, och med tillräcklig träning kommer du att kunna slå tio män med din ande". Vid ett senare tillfälle i sin bok, drar Musashi slutsatsen att du måste "lära din kropp strategi" om du vill vinna. För att kunna argumentera för likheter mellan österländsk och västerländsk svärdskonst räcker dock inte detta. Vi skulle behöva fler dokument och helst fäktningsmanualer. Och jo, de finns!

SWETNAMS PRINCIPER
Joseph Swetnam, som publicerade sin bok "The Schoole of the Noble and Worthy Science of Defence" år 1617 var troligen en medlem av ett gille för kampsportsentusiaster i London, nämligen "Masters of Defense of London". Hans teknik byggde på sju principer som liknar Byrthnoths och Musashis: 1 en bra försvarsställning, 2 sann observation av avstånd, 3 att känna till platsen, 4 att observera tiden to take time, 5 att hålla avstånd, 6 tålamod och 7 att träna ofta. Maldon poeten tar upp nummer 1 och 3 medan Musashi har åsikter om alla Swetnams principer och är särskilt intresserad av nummer 2, 4, 6 och 7.

HUGG GENOM HJÄSSAN - MEN
För att ta ett annat exempel: den viktigaste måltavlan i kendo är hjässan, som kallas men. Det hugget kände man inte bara till i Japan. Ammianus Marcellianus Historia XXXI, 7 berättar om ett slag mellan goter och romare som ägde rum på 300 talet. I Ammianus historia kan man läsa att goterna högg rakt genom hjässan på sina motståndare och hur "oerhört fruktansvärt" det var att se hur "de kapade halvorna hängde ned på vardera skuldran". Ytterligare exempel på men-liknande hugg kan man hitta bland illustrationerna i Hans Talhoffers Fechtbuch, en handbok i fäktning från 1400-talet. En del fotarbete och handgrepp liknar kendons, även om Talhoffer självklart förespråkar en viss stil. Även i Japan florerade mängder av stilar.

Att det fanns fäktskolor eller åtminstone svärdsmästare mycket tidigt antyds av Saxo 1150?-1220?, som skildrade Danmarks forntid i Gesta danorum. Han berättar om hjälten Gram, som i sin ungdom "undervisades av fäktare, övade sig genom trägen träning i att parera och utdela hugg". Ihärdig träning är vad svärdsmästare, inklusive Musashi, genom tiderna har rekommenderat dem som vill lära sig svärdsfäktning. Upprepa rörelserna och upprepa dem igen tills din kropp börjar att tänka och dina tankar blir fysiska.

SVÄRDET OCH PENSELN
En av de mest utsökta uppvisningar av svärdskonst jag har sett kommer från en scen i Akira Kurosawas svartvita mästerverk, "Sju Samurajer". Samurajen Kyuzo, som spelas av Miyaguchi Seiji, hugger snabbt som en orm och är ändå ovillig att slåss. När jag ser Kyuzo kan jag förstå varför det finns ett traditionellt samband mellan svärdskonst och målning i Japan.

Både svärdskonst och målning handlar om att uppnå precision och rena linjer. Du måste balansera penselns vikt i handen och dra linjen du föreställer dig på samma sätt som du måste ha en god uppfattning om svärdets vikt och räckvikt för att utdela ett perfekt hugg. Inom både teckning och svärdskonst är det vanligt att skapa en mental bild av resultatet man vill uppnå.

KENDO, MATKASSAR OCH DEG
Målet för en del av dem som tränar kendo är att bli så bra att de inte behöver slåss. På samma sätt brukade samurajer lösa konflikter utan att ens röra sitt svärd och svärdet blev till slut mer en symbol för rättvisa och auktoritet än för död. De som ägnar sig åt Svärdets Väg har ofta en aura av säkerhet och visdom som växer sig starkare med deras erfarenhet. I vardagen finns det många tillfällen till träning. Du kan testa din blick och stance när du går genom folksamlingar. I tunnelbanan kan du öva balanssinnet när du står upp. Händer och handleder kan stärkas när du bär matkassar, öppnar flaskor eller knådar deg. Det känns bra att veta att jag kommer att fortsätta med min träning för resten av livet. När jag är redo, skulle jag vilja ha ett eget svärd, en mästarsmeds verk som reflekterar min själ.

© Jorun Modén 2001

Av Jorun Modén 03 aug 2001 12:18