Det var svårt att vara lat

Stig, det är min morfar det. Han är kort, har bruna ögon och brunbränd hy som rynkar sig när han ler. Hans lockar är lika envisa som mina, men hans har blivit gråa - och det med all rätt eftersom han har hunnit fylla 72 år. Det låter kanske mycket och nog känner han att hans kropp inte är lika stark som förr, men han låter sig inte hindras utav det. Det bästa han vet är nämligen att vara ute och röra på sig, vilket kanske inte är så konstigt eftersom han redan som liten började arbeta i skogen och han höll fortfarande på med det när det var dags att pensionera sig.

När jag kommer och hälsar på honom är han uppe på taket och byter takpannor. Jag sätter mig ner för att vänta och mormor bjuder på läsk och smörgås. Snart kommer morfar ner och gör oss sällskap. Han har fått hjälp med att byta taket, annars brukar han vanligtvis bara vifta bort alla som erbjuder sig en hjälpande hand. "Man ska ju slita på oss gamlingar först, inte sant Malin. De får ju vila snart och då är det eran tur att ta över".

Jag berättar för morfar att jag ska lämna in en teoretisk idrottsuppgift och att jag har valt att skriva om idrottens historia. "Kan inte du berätta om hur du idrottade när du var liten? Vi kanske kan lära oss något av det. Idag är ju spontanfotbollen på bakgården utbytt mot olika idrottsföreningar. 16-åringar slutar med sina idrotter för att de måste satsa på bara en sport, eller så slutar de med alla sportaktiviteter för att de inte är målmedvetna i någon av dem, utan bara är med så länge det är på lek". Morfar lyssnar på mig och ser lite fundersam ut innan han själv börjar berätta.

"Det var skillnad när jag var ung. Då var man bara ledig på söndagarna. Barnen gick i skolan från måndag till lördag, men ibland fick vi följa med far ut i skogen på lördagen. Vissa hade inte så mycket pengar, men en bössa hade varje familj. Jag sköt fåglar när jag var en sju, åtta år och nån kanin blev det också, kan jag minnas".
Han sitter tyst och funderar ett tag. Tystnaden lägger sig inte bara en gång under samtalet, utan flera. Då sitter han stilla och tänker. Man kan riktigt se hur gamla minnen kryper fram och då fortsätter han berätta igen.

"Många rörde på sig när de arbetade och vi barn hade inget annat att göra på fritiden än att idrotta. Det fanns ju ingen TV och radio lyssnade vi nog inte heller på, så vi var därför mest ute och hittade på något. Vi brukade sparka boll på någon liten åkerplätt och när det var is på sjön och skaren tillräckligt hård så spelade vi där. Till vintern tillverkade våra pappor skidor. De lade träbitar i blöt och böjde till dem efter en form, ungefär som när man gör svepaskar. Fast när de väl skulle användas blev man tvungen att göra egna spår först. Det fanns inte slalom på den tiden, men nog tävlade vi om vem som kunde åka i de farligaste branterna. När jag var 16 år hade jag arbetat och fått ihop pengar som jag köpte ett par skidor för. Alla vuxna tyckte att det var bortkastat med 50 kronor för ett par skidor och det var det kanske också, för du ska veta att 50 kronor var mycket pengar på den tiden och inte var de särskilt bra att åka på heller."

"Hade ni någon idrott i skolan då?" undrar jag.
"Ja, någon timme i veckan var vi nog ute och idrottade. Jag tror vi själva fick bestämma vad vi skulle göra, men vi hittade alltid på något som alla kunde vara med på. Vi spelade långboll, som påminner om brännboll, och vanlig brännboll och flickorna kastade ofta bollar mot en vägg. Kurragömma lekte vi förstås. och kull. Det var roligast på sommaren för då blev man kullad om man träffades av en våt trasa. Men i skolan skulle det vara ordning och alla hade respekt för läraren. Jag kommer ihåg en gång då vi spelade brännboll och en kille började springa innan de hade slagit iväg bollen. Läraren sa åt honom att man inte fick göra så enligt reglerna. Det skulle du ha klämt ur dig tidigare´, svarade pojken innan han hann tänka sig för och då fick han gå raka vägen in och räkna matte istället. Sedan när skolan var slut gick det inte alltid en buss hem, för de gick inte särskilt ofta. Då fick man lov att gå, cykla eller åka skidor och jag hade ungefär två mil hem. Jag hittade en damcykel som ingen ville ha och så lånade jag min pappas cykel. Den var såklart alltför stor för en sjuåring, så jag fick lov att trampa under ramen. Min första egna cykel köpte jag när jag var 16 år eller något äldre. Pappa var duktig på att arbeta, så vi hade alltid pengar. Andra hade det värre. Det fanns en familj med åtta barn i byn och de hade det knapert. Kring sista april brukade de som hade råd köpa lite smällare. Fyrverkeri fanns det inga pengar till, men en majbrasa ordnade vi varje år genom att dra upp en massa kvistar och annat skräp på berget. Det var riktigt bra motion det också".

Morfar funderar tyst igen och verkar inte ha något mer att berätta. "Det var allt", säger han och markerar orden med en liten nick innan han reser sig upp från bordet för att återgå till arbetet.

Av Malin Rindeskär 03 aug 2001 09:10