Kvinnaböske är inget man föds till

...och så fortsätter det. Berit tillhör samma ensamma som Mauro Scocco sjunger om. Hon vaknar lördan den femte november i sin säng, alldeles ensam i världen sånär som på "dagens första cig", en burk tabletter och "en bok om den konsten att kunna hjälpa sig själv". Ett symboliskt hål i persiennen ger henne en utkikspost mot den omvärld där hon inte fått nån plats. Hon tänker på "flickorna på jobbet". Hon "undrar hur dom har det nu". Hon stannar i sängen resten av helgen.

Orden är inte Kristina Lugns. Inte Bodil Malmstens. De är skrivna i blod och förevigade på vinyl av Hasse Andersson, just han, han med Kvinnaböske band, "Änglahund", applikationsvästen och det storskäggiga leendet. "Berit" ligger på hans andra platta "Annat var det förr" från 1981, och samsas där med porträtt av den rullstolsbundne Lasse, den ensamme äldringen Skomagare-Anton och stripporna som blir utskällda av frikyrkotanten. Några av de där människorna som det normalt inte finns plats för, varken i samhället eller i populärmusiken, ger Hasse röst och upprättelse åt.

Kvinnaböske band är soundtracket till min barndom. Då uppskattade jag burlesken och tjoandet, idag tar jag åt mig av den djupt kända empatin. För Hasse Anderssons spännvidd är stor.

Kvinnaböske bands tre första plattor, "Du ska inte kasta sten" 80, "Annat var det förr" 81 och "Änglahund" 83, uppvisar var och en ett spektrum i klass med Sgt Pepper-plattan. Blandningen mellan högt och lågt, mellan så att säga music hall-stompet i "When I´m Sixty-four" och de existentiella grubblerierna i "A Day in the Life", är lika ogenerad och lika självklar. Här är inget ämne för stort eller för litet. På ett och samma stycke plast växlar Hasse Andersson - utan att förlora i trovärdighet - mellan Berits och Lasses gripande öden och joddellåtar om brustna korsetter.

Ordet var just trovärdighet. Man kan anklaga den tidige Hasse Andersson för nödrim, jönsighet och kanske till och med publikfrieri, men att sentimentet är äkta kan bara en cyniker betvivla. Han har omvandlat den amerikanska sydstatscountryn - som ju aldrig har skytt tårar, elände, skilsmässor och allt annat som gör livet värt att leva - till sin egen skåntry, på samma sätt som Peps adapterat reaggen. Det vill säga att inte bara texterna är på svenska - eller rättare: skånska - utan också ämnesvalen ekar tydligt av den värld Hasse Andersson själv känner.

Titta till exempel på vad hans sängmöer heter: Berit, Eva-Lena, Ann-Christine och Rose Marie. Så heter inga romantiska hjältinnor. Så heter undersköterskor.

Titta vidare på vad hans sångmöer upplever: Berit slukar en halv burk sömntabletter, Eva-Lena får stryk av sin late och självupptagne man, Ann-Christine sitter ensam och försmådd i mörkret medan karln roar sig på Jägersbo och Rose Marie fnaskar. Det är riktiga människoöden som måste gå rakt in i hjärtat på dem som är i samma sits.

För att inte prata om de kommentarer till varje låt som står att läsa på omslaget. Där får man nya dimensioner till en låt som "Var e´natten" när man förstår att textens alla banala frågor - "var är natten när det är dag? var är ljuset när det är mörkt?" - har sitt ursprung i Hasse Anderssons långa och, för bägge parter, givande samtal med en utvecklingsstörd kille. Ser man på, en musiker som rör sig i verkligheten och inte skäms för det, som passar på att lyfta fram ett av samhällets styvbarn när han nu ändå har chansen.

Till råga på allt svänger musiken. Nåt så in i helvete. Det är ingen slump att credit-listan på konvolutet anger folk på "handklapp" och "glada tillrop". Överallt i låtarna hör man Hasses spontana "ja!" och uppmuntrande "det är bra, pågar!" Skåntryn innefattar vad Cornelis Vreeswijk brukade kalla "elasticitet", spelglädje och en tydlig öppenhet för udda orkestrering: både polymoog, dragspel och cello är välkomna i sättningen. Även om countrystuket dominerar, tränger sig traditionell dansbanemusik och rockabilly smidigt in i arrangemangen. Kort sagt: den Hasse som sjunger och berättar på dessa sina tidiga plattor gör det för att han vill och måste.

Själv tillhör jag en annan generation och antagligen en annan samhällskrets än Hasse Kvinnaböske. Min generation döptes en gång till den ironiska. Följaktligen ägnade jag i hög grad mina tonår åt att håna det jag tio år tidigare diggat så flitigt att texterna fortfarande fanns ingraverade i hjärnbarken. När jag kom över en pappdocka av Hasse i nästan naturlig storlek skrattade jag i dagar.

Jag har fortfarande dockan framme. Varje morgon möts jag av att Hasse Kvinnaböske i kobojsarhatt av jeanstyg skålar med mig i mjölk.

Den ironiska generationen har dock blivit postironisk. Det inneär att vi grävt ner oss så djupt i det vi hånat att vi kommit upp i ljuset igen och upptäckt oss själva faktiskt gilla det. B-filmer, såpoperor, symfrock, pojkband, kitsch och camp och krimskrams är plötsligt, med ett tidstypiskt uttryck, "bra på riktigt". Idag kan jag utan att darra på rösten hävda att jag faktiskt gillar Hasse Kvinnaböske. Nu skålar jag tillbaka. Och de där steelgitarrerna ger mig nu rysningar av helt andra orsaker.

Men i samma ögonblick jag hann ifatt Hasse igen, hade han tagit av på en annan väg. Lessen Hasse, men där har jag ingen lust att springa efter.

I åttiotalets slut mötte han - vid ett uppträdande för nån FN-bataljon - schlagerförfattaren Monica Forsberg och föll tydligen handlöst.

Med Yoko Ono, förlåt, Monica Forsberg, vid sin sida övergav han de attribut som gjorde honom till min Hasse: westernmunderingen, den oslipade skåntryn och - åtminstone delvis - till och med Skåne. Halva året bor de nu i Värmland, där Forsberg dubbar enfaldiga barnprogram och Hasse, i slips och kostym, komponerar såsiga dansbandsballader. Precis som Yoko gjorde Lennon pretentiös, har Monica gjort Hasse småborgerlig.

Genom åren har man träffat mängder av tråkiga människor, folk som är så makalöst trista att man får krupp och faller i koma och börjar gnaga av sig benet. Inte sällan visar det sig att dessa människor jobbar eller har jobbat inom till exempel omsorgen eller kriminalvården eller psykiatrin eller nån annan bransch där de rimligtvis måste träffat mängder av fascinerande människor. Varför i herrans namn står de då och mumlar om väder och bobsleigh och aktiekurser?

Kopplingen till Hasse Kvinnaböske är inte så långsökt som den kan verka: om karln nu kan ge röst åt de undanskuffade, missanpassade och defekta - varför ägnar han då sin skaparkraft åt att betrakta några jävla måsar eller larva runt i isbjörnsdräkt i Monicas Svingelskogen? Gör kärlek folk så menlösa så föredrar jag frustrationen.

För Hasse kan fortfarande. Det har jag sett med egna ögon.

Sommartid uppträder han - givetvis med Monica hängande i hasorna - i min uppväxtort Eslöv. Publikreaktionerna är alltid lika talande; den muntre Hasse med det stora hjärtat får stående ovationer, de nya långsamma pekoralen svala applåder och Monicas pliktskyldiga nummer - ungefär som när George Harrison fick göra sina tafatta nybörjarlåtar - lämnas helt okommenterade. Något Hasse borde ta som en fingervisning.

Och nånstans gör han nog också det. Konserterna avslutas inte med nån skev kärleksduett, inte med nån pissljummen värmlandsbetraktelse, inte med nån av Monicas kvasisofistikerade platsjazzvisor. Det avslutas med att Eslövs hela kår av omsorgstagare, spastiker, mongon, miffon, Polis-Johan och Slips-Pidde, bjuds upp på scen för att sjunga kör i "Änglahund". Och då, gott folk, då svänger det. Då ropas det hej till spelemannen så det ekar över hela Onsjö härad. Då står de perifera plötsligt i centrum. Då blir tiggaren kung. Det är en glädjemanifestation som bara kan mäta sig med Mardi Gras och Rio-karnevalen.

Men Berit lär vi inte få höra mer av. Hon ligger där hon alltid legat. Täcket har hon sparkat av sig. Solen skär sig in genom den trasiga persiennen. Burken tabletter har blivit halvtom. Körerna kommer in, lessna kvinnokörer, sorgsna röster som tar på sig sin del av ansvaret för att det gick som det gick. Och så då steelgitarrerna, en fullkomlig orgie i det vemodigaste av instrument som närapå dränker den avslutande refrängen, en refräng som slår sig som en järnnäve av skuld rakt genom bröstkorgen och in i hjärtat på mig, den trygge medelklassmedborgaren.

Och eftersom Hasse själv verkar ha glömt henne, får väl jag citera Berits bittra öde, en påminnelse inte bara om vilka offer välfärdsstaten kräver utan också om vad som kan förmedlas i musiken - töntmusiken, dansbanedängorna, tattarnöjena:

Nej, man talar om systrar och bröder.
Om att älska alla och envar.
Men Berit det va´ hon som blev över,
så även måndan den 7 ligger hon ensam kvar.

Av Johan Sandersson 02 aug 2001 11:01