"Politiskt oberoende" bluffmakare

I vår tid har det för många blivit en dygd att vara så kallat "politiskt oberoende" eller "politiskt obunden". Detta epitet förväntas skänka någon form av högre trovärdighet åt de åsikter man för fram eller den politik man bedriver.

Den politiskt oberoende ger därmed sig själv en särställning i debatten. Hon är självständig och har integritet. Hennes åsikter är renade från ideologiska influenser och obesudlade av "särintressen". Hon tänker själv och tar fram sanningen i en värld full av åsiktslakejer i någons tjänst. Det är tur att hon finns, eller?

Bilden av den ensamma sanningssägaren i en värld full av politiska särintressen och ideologisk blindhet är vacker. Tyvärr är det hela bara trams, ett sorts självbedrägeri eller till och med en bluff. Därtill en bluff som tjänar ett visst syfte. Vi är alla politiska varelser, formade av olika ideologier och föreställningar. När vi uttalar en åsikt är den politisk och tjänar därmed ett visst intresse.

Själv ger jag mig glatt en rad politiska identiteter. Jag kallar mig till exempel socialdemokrat och feminist. Jag har förvisso en tro på att kunskap, rationalitet och intellektuellt sökande är viktiga inslag i processerna då mina åsikter formas och omformas. Dessa processer äger dock inte rum i ett vakuum.

Jag hyser inte någon naiv illusion om att jag står utanför sammanhangen och erbjuder sanningen. Jag bedriver intressepolitik. En intressepolitik som gynnar vissa och missgynnar andra. Så enkelt är det.

Politiskt oberoende individer och institutioner dyker upp lite varstans. Epitetet tjänar ett enkelt syfte: att skänka trovärdighet åt förment politiska ståndpunkter. Vi har politiskt oberoende och obundna tidningar, förvisso ofta med en politisk färg, till exempel "obunden liberal". Enligt mig kan det kvitta om "obunden" är med eller inte. DNs ledarsida blir inte mindre moderat eller folkpartistisk för att den är oberoende.

Sedan 1999 är också Riksbanken "oberoende" eller "självständig". Centralbanken förväntas nu föra en politik som är befriad från kortsiktiga politiska intressen. Banken sägs till och med vara "opolitisk".

I själva verket är banken lika politisk som den alltid varit. Politiska tjänstemän sätter räntan. Den enda skillnaden är att de i större utsträckning än tidigare har lyfts ur den demokratiska sfären och att ett nytt penningpolitiskt paradigm gäller. Inom några år är det möjligt att "penningpolitik" blivit till "penningvetenskap" om utvecklingen av nyspråket fortsätter.

Varför finns då detta enorma behov av att markera självständighet och av att frigöra sig från ideologierna? Jag tror det är av stor taktisk vikt. Det är till exempel bättre att få en rapport av OECD som klargör behovet av att avreglera arbetsmarknaden än att Bo Lundgren säger samma sak. OECD är ett "opolitiskt" expertorgan medan Bo Lundgren är knuten till ett politiskt parti.

För mig kan det kvitta vem som står för åsikten. Det politiska innehållet är detsamma. Intresset i bakgrunden är detsamma. Jag läser förvisso hellre OECD-rapporten, eftersom den antagligen innehåller en intressantare argumentation, men OECD är icke desto mindre fortfarande lika politiska som Bo Lundgren.

I politiken måste man ständigt ställa sig de grundläggande frågorna: Vem tjänar på att en viss åsikt förs fram? Varför torgförs åsikten under etiketten "oberoende"?

Vi lever i en tid av Orwellskt nyspråk. "Oberoendet" är ofta skenbart. DNs ledarsida skulle inte bli mindre oberoende eller tappa i kvalité om den producerades av ett gäng universitetsstuderande MUFare.

Istället för dessa galna epitet skulle vi må bäst av "intellektuell transparens", att ideologiska ståndpunkter bättre redovisades. Högst upp på DNs ledarsida borde varje morgon följande stå: "I klasskampen står vi på kapitalets, överklassens och den övre medelklassens sida".

Bland de oberoende finner vi ofta de starkaste särintressena och de ihärdigaste klasskämparna. Det är också ofta bland dessa som nyspråkets utveckling sker mest obehindrat. "Försämringar" blir till "nedskärningar" som sedan blir till "budgetbesparingar". Begrepp som "bidragsberoende" och "tärande" uppfinns och införlivas i vardagsspråket. Allt detta tjänar ett syfte.

Återigen: Jag är socialdemokrat och feminist. I den politiska skogen blir det allt lättare att urskilja högerintressena bland alla de oberoende träden. "Krig är fred. Frihet är slaveri." Om Orwell skrivit "1984" år 2001 hade han kunnat lägga till att "Oberoende är beroende".

Av Ingvar Strid 27 jul 2001 09:38