Bloddoping känns som att flyga

I början på 70-talet började professor Björn Ekblom på Gymnastik- och Idrottshögskolan GIH i Stockholm intressera sig för vad det var som begränsade hur fort och hur länge man egentligen kan springa. Han trodde att ju
mer syre blodet kunde transportera ut till musklerna, desto fortare kunde man springa.

För att se om hans tankar stämde gjorde han ett antal försök på några av sina studenter.

En av dessa var Lars-Ove Gradin, idag idrottslärare på Lugnetgymnasiet i Falun.

"De sökte några personer som kunde tänka sig att utsätta sig för det här, och eftersom man var galen redan då och de betalade bra, så hoppade man på", säger Lasse när vi träffar honom nästan 30 år senare.

Det han gick med på att utsätta sig för var att först tappas på åtta deciliter blod, som sedan behandlades så att man sex veckor senare, när kroppen ersatt det förlorade blodet kunde injicera endast de röda blodkropparna på nytt.

"Det är ju de röda blodkropparna som transporterar syret", förklarar Lasse.

Under sexveckorsperioden genomförde man hela tiden så kallade maxtest, där försökspersonerna fick springa på löparband till de inte orkade längre. Efter en blodförlust på åtta deciliter berättar Lasse att han inte orkade
någonting.

"Det var det värsta jag varit med om. Jag blev helt slut direkt, och orkade ingenting", förklarar Lasse.

Men sen hände det grejer:

"När vi fick tillbaka blodkropparna efter sex veckor, och klev upp på löparbandet kändes det som vanligt, men sen... Man sprang och sprang och blev aldrig trött", fortsätter Lasse.

"Tänk dig att du normalt orkar springa fem minuter i en viss fart, och helt plötsligt orkar springa sju minuter. Det var helt otroligt. Det var som att flyga!", berättar Lasse lyriskt.

Hypotesen man haft visade sig stämma, och på köpet hade man uppfunnit en ny dopingform - bloddoping.

"Det var absolut inte tanken Björn hade från början. Han ville bara se hur det hela hängde ihop. Det var mer en bieffekt", säger Lasse.

Att metoden fungerar kan både Lasse och senare försök gjorda av andra forskare intyga. Säkerligen även massor av idrottsmän och kvinnor som med hjälp av metoden fuskat till sig medaljer, rekord och berömmelse.

På 10 000 meter har andra forskare visat att man får ungefär 1 minut bättre tid med bloddoping än utan.

"Det var ju en sådan oerhörd förbättring, så det är självklart att man använt den här metoden. Den är ju så oerhört svår att upptäcka", säger Lasse. "Ta bara Lasse Virén! Han ramlade, sprang ikapp och vann 10 000 meter i OS 1972. Det gör man inte", fortsätter han.

Att ha varit med om en sådan här grej tycker Lasse är oerhört roligt: "Det är en upplevelse jag inte skulle vilja vara utan", säger han.

Av Patrik Åkerman 24 jul 2001 09:52