Musik som upplevelse

Jag skriver till dig därför att jag kom att tänka på ett möte vi hade för några år sedan. Det var före den tid när du slog igenom och blev inom ditt område - och efter det jag har hört - mycket framgångsrik. Vid det tillfälle som jag nu tänker på, så berättade du om våndorna vid dina notblad och tankarna kring ljudintrycket från de instrument som du hade tänkt skulle ingå i det verk som du då arbetade på. Och jag minns särskilt hur du frågade dig, vilka upplevelser dina framtida lyssnare skulle tänkas få och vad dessa upplevelser skulle tänkas innehålla

Frågorna till dig själv ställdes - som du säkert minns - under den period av ditt skapande liv, när du kände starkt den sunda tveksamhet, som man alltid måste visa mot resultatet av den egna förmågan.

Själv har jag inom mitt eget område långt kvar, innan jag kan börja tro att jag har lyckats och som du den gången sade: "Man får göra det så gott man kan med de utförsgåvor man har fått sig givet och man får inte ge sig i första taget." En tanke som jag själv då och då har all anledning att återvända till.

Nå, vad tänker jag skriva om. Jo, med tiden och kanske som en känslomässig mognad genom de motgångar som allt liv innebär, så har musiken kunnat väcka de slumrande känslor, som förut, verkar ha legat förborgat i mitt inre. Därför och kanske som en effekt av detta, så tänkte jag skriva till dig och på ett personligt sätt, delge dig de upplevelser som musiken genom åren har gett mig. Kanske detta kan bli något av ett svar på dina en gång ställda frågor.

Ofta brukar mina ögon spränga och fuktas när jag känner hur tonerna och de klanger som känns som ett inre lyft och en känslomässig befrielse, strömmar in och uppfyller mig och hela min kropp.

I sådana stunder känns det som om kropp och själ vore ett, som om de hade förenats. Eller som om det fanns en värld utanför min egen och som tog tag i mitt jag, i en omfamnande besittning.

Jaget blir i sådana ögonblick, en del av en annan människas skapelse och uppslukad av hans makt att binda, förtrolla och att förföra.

Det är lyckligt ordnat, att sådana känslotillstånd ej kan uppnås i de makthungrigas tjänst. Tillståndet springer säkert fram ur en mänsklig äkthet och som just av det skälet, står det goda närmare, än det onda.

Ibland när den musikaliska upplevelsen griper tag i mig, känns det som om något oförklarligt skedde utefter min rygg. Som om en varm våg skapades, breder ut sig och tar tag i känslan med en kraft så stor, att nackens hud känns knottrad.

Man känner sig då levande, närvarande och sinnligt berusad. Ja, man får en känsla av att en annan människa genom sin skapande förmåga, har gett något av sitt unika jag och något av sitt inre.

Det är också rytm, rytmen som en inre uppmaning till rörelse, som en uppfordrande känsla av att låta kroppen vara med. Ibland kan jag uppleva rytmen som ett tillstånd där ens egna lemmar, höft och huvud rör sig i olika takt, allt under det att kroppen vaggar följsamt och mjukt, som till en underton till den förhärskande rytmiken.

Då känner man sig bejakande. Då kan man känna hur livsglädjen sköljer genom ens egen kropp. Ibland kan jag se mig själv utifrån... jag ser mig i mitt inre hur jag rytmiskt rör mig till musiken

Jag kan också ibland i min inre syn få se, hur åkrar och ängar liksom flyter förbi, då och då ersatta av glittrande vattendrag och lekfullt porlande bäckar.

Hur vinden lämnar sina böljande spår över vatten och bland manshögt gräs. Hur trädens kronor och grenar, följsamt och mjukt, böjer och bugar sig, som om de med sina avmätta och behärskade rörelser, ville understryka det budskap som musiken vill ge.

För min inre syn ger musiken ofta en upplevelse av hur mäktiga floder skapas ur obetydliga vattendrag. Hur de förenas. Hur de mjukt skär genom karga berglandskap och idylliska dalar, kastas ut från hissnande stup och möter slutligen havets dyning och motsträviga vågor. Hur en kamp tas upp mellan det mäktiga flodvattnet, den upprörda ytan och det lugnt avvaktande havsdjupet.

Ibland kan jag se och höra, hur havets vågor bryter mot branta kuster och hur de blidkas av mjukt formade sandstränder. Hur lösa stenar rasslar och rullar runt de mäktiga block, som havet försökte vicka, vända och mala ned till svagt viskande stenar vid en okänd kust.

Mitt i detta bild- och ljudintryck kan jag många gånger i mitt inre se, hur böljande tångruskor vinkar avvärjande, som om de ville trösta den samtid, som ej har förstått sitt eget lagbundna och sammansatta öde.

Då och då kan jag höra, hur suckar och stönanden tränger fram ur de stenklyftor som spottande och fräsande, tömmer ut det vatten som havet ständigt kastar in och fyller på. Och över dessa stränder; en himmel, där olikfärgade moln formförändras, djupnar och blir till dovt mullrande ljudkaskader. Som känslor i allt mänskligt liv.

Några avslutande ord från mig i min egenskap av senkommen brevskrivare: "På mig verkar det troligt och sant... att öppna sina sinnen är att befria sitt låsta jag."

Av Gunnar Eriksson 23 jul 2001 10:14