När det dagas

Klockan är snart sex på morgonen. Det är en söndag i mitten av september, efter den ovanligt grå och regniga sommaren. Mörkret dröjer sig kvar och en harpalt skuttar vilset genom käglan från bilens helljus.

Vi är på väg ut till vår vanliga morgonpromenad, min gamla hund och jag. Vi åker ut till vårt vanliga skogsparti ett par kilometer hemifrån. Bilturen tar ungefär fyra minuter i resterna av morgondimman.

Vi kliver ur bilen på vårt vanliga ställe. Tystnaden känns öronbedövande. Det är ett konstigt ord för tystnad, men jag hittar inget bättre. Tystnaden känns faktiskt öronbedövande. Känslan förstärks av att den kvarvarande tunna morgondimman liksom sveper in oss i sitt speciella täcke.

Det är fortfarande så mörkt att jag knappast kan se den svarta hunden. Fast det spelar ingen roll. Vi går vår vanliga lilla runda och hon håller reda på var jag är. Vi känner varandra så bra numera.

Ingenting hörs. Jo, kanske ändå! Det droppar från träden efter nattens tydligen ganska ordentliga regn. Vindstilla. Absolut vindstilla. Jag hör mina egna steg, det knastrar i det våta gruset på skogsvägen. Hundens steg hörs också. Och hennes andhämtning. Den är flämtig - inte flämtande!

Hon är gammal nu och orkar inte gå så fort eller långt längre. Annat var det när hon var ung! Då gick vi nästan aldrig kortare promenader än en timme, ofta längre. Numera blir det sällan mer än en halvtimme. Hon är trött redan efter 20 minuter.

Det börjar ljusna. Jag börjar kunna skönja att björkarnas löv alltmer gulnar, men ännu finns lite grönt kvar i dem. Fortfarande är det tyst. Mera dropp från träden. Jag tänder en cigarett och tycker att jag nästan kan HÖRA röken jag blåst ut. Den hänger kvar i den vindstilla morgonen.

Långt bort hörs ett väsande ljud från en bil på Enhörnaleden. Väldigt långt borta. Det verkar som om ljudet är dämpat av morgondimman. Kanske hög luftfuktighet försämrar luftens förmåga att leda ljud? På vardagsmorgnar hörs mycket mer trafik vid den här tiden, men idag är det ju söndag. Ingenting alls hörs från motorvägen.

Några fåglar hörs en bit inne i skogen. En av dem låter nästan som om han tjattrar, två andra har ett mer kvitterliknande läte. Undrar vad det är för fåglar?

Jag kommer att tänka på en etolog, som en gång talade om att fåglarna på våren och sommaren har en stund på morgonen, då de talar om för hela världen att de finns till. "Hör på mig! Jag lever ännu. Här är jag!" De hade visst en liknande stund på kvällen. Men nu är det ju höst! Undrar om det gäller året runt? Det där med fåglarna, alltså.

En råbock skäller på avstånd. En gång. Undrar om det är samma råbock, som ibland har sprungit runt oss och skällt sitt hesa skall halvtimmesvis? Ingen av oss bryr sig längre om honom. Hunden är för gammal och jag liksom gillar honom på något sätt. Fast det kan ju vara en annan råbock, förstås.

Knastret från mina steg avbryts av ett lätt rasslande ljud. Det är hunden, som med möda klättrar uppför en grusslänt. När hon kommit upp försvinner ljudet av hennes steg i mossan. Jag stannar igen och lyssnar. Ingenting. Absolut ingenting hörs.

Efter en stund kan jag ändå höra hundens andhämtning igen. Det är nästan ljust nu och jag kan se henne inne bland trädstammarna. Hon kommer åt mitt håll, för hon vet att vi ska gå tillbaka nu.

En bil till på Enhörnaleden. Det låter tyngre den här gången. Större. Kanske en lastbil? En lastbil så tidigt en söndagsmorgon? Nåja. Hunden dricker ur en vattenpöl efter nattregnet. Det plaskar rejält.

När hon var yngre älskade hon vatten. Jag vet inte om det är så vanligt för en rottweiler, men vi simmade tillsammans och lekte i vattnet med pinnar och bollar. Det var då det. Den här sommaren har vi faktiskt inte badat tillsammans en enda gång. Det måste vara första sommaren under hela hennes liv, som vi inte har badat tillsammans.

Jag tänder en cigarett till. Och ljudet av min rökhosta stör stillheten. Dags att göra något åt rökningen! Fan, vad dum jag var, som började röka igen efter att ha hållit upp i fem år! Det rasslar till någonstans till höger om mig. En ekorre, kanske. I övrigt är det tyst. Fåglarna har tystnat nu. Deras stund är väl över. Det har blivit ljust.

Så nära staden och ändå så tyst! Det svaga knastret från mina steg och det ännu svagare ljudet från hundens steg och hennes andhämtning. Det är det enda som hörs. Snart är vi tillbaka vid bilen. Hon vet att vi ska åka hem igen och att promenaden är slut.

Som vanligt tar hon sin egen lilla extrasväng in i talldungen. Det är precis som om ville säga: " Jag har inte riktigt tid att åka hem ännu! Måste bara kolla några ställen i dungen. Ha inte så bråttom!"

Så kommer hon då till mig, när hon är färdig. Hoppar in i bilen själv den här gången. Numera får jag annars ganska ofta hjälpa henne, när kraften i bakbenen inte riktigt vill räcka till. När jag har stängt bildörren bakom henne stannar jag upp och lyssnar en gång till. Tyst. Absolut tyst!

Av Sven Forsström 21 jul 2001 18:35