Ta risker - en nödvändighet

Jag vet inte vem som sagt det, men nu säger jag det; De som vägrar ta risker kommer leva med en känsla av otillfredsställelse som är långt mer allvarlig än vad de skulle känna om de tog risker som är nödvändiga för att göra dem mindre hjälplösa.

Det är väl så det är... Utan risktagande, ingen utveckling. Utan utveckling, inget liv.

Men att ta risker och vara modig behöver ju inte betyda att det finns en avsaknad av rädsla. Tvärtom, så tror jag att det är rädslan som är med och manar fram risktagandet. När livet hamnat i en återvändsgränd, så finns det bara två alternativ. Ett, att rotera sig ner i dyn, två att möta livet och våga utmana det.

Ofta verkar det som om de smällar vi får i livet är de som gör att vi vågar ta nya utmaningar. Känslan av att ha stått pall för de test som livet utsätter oss för, gör oss starkare. När vi, så att säga, har hamnat i dyn och tagit oss upp igen.

Men det finns väl en gräns dit vi alla når, för eller senare, när vi inte orkar mer, när sängen drar oss tillbaka och täcket blir vårt skydd mot omgivningen. Jag hade en deltagare på en av mina kurser som suttit inne i sin lägenhet i sjutton år. Hans trygghet bestod av köksbordet och att få röka under fläkten. Att han vågade komma varje dag är en av de modigaste handlingar jag stött på.

Modet behöver inte bestå av att besegra Mount Everest baklänges på en enhjuling och utan syrgas. Det skulle jag hellre vilja kalla för besatthet eller varför inte galenskap. Nej, en modig människa är den som vågar leva och möta allt det livet bjuder. Dit hör att våga älska, våga dela, våga säga nej, våga säga ja, våga visa vem jag är, våga göra nytt, våga gå vidare.

De inre hindren kan vara många för att nå framåt, men tänk om det är så att de tillbakahållanden vi har är en effekt skapad av vår egen föreställningsförmåga. I så fall betyder det att vi måste börja föreställa oss saker som för oss framåt och fyller livet med meningsfullhet.

Det låter väl enkelt...

Av Per Poulsen 20 jul 2001 12:02