Punken är inte död!

Jag minns det tydligt. Sångaren i Köpings mest kända punkband Charta 77 står på scenen i Smedjan och spänner ögonen i publiken. Han säger något om att direktörerna som nyss skrivit en debattartikel i en stor morgontidning angående den förestående folkomröstningen om EU kan ta sitt pick och pack och lämna landet. Vi ska nog klara oss utan dem.

Bandet inleder med låten "Herrarna i sandlådan" och lokalen exploderar nästan av trycket från ungefär 500 punkare med tuppkammar, skinnjackor och Doktor Martenskängor som vilt dansar och hoppar omkring i den trånga och varma lokalen.

Det var några år tidigare, runt åren 1991-92 som jag på allvar började lyssna på punk. Den andra stora vågen av punk i Sverige hade precis nått sin höjdpunkt och jag befann mig mitt i dess epicentrum med konsertlokalen Smedjan i Köping i närheten tillsammans med skivbolaget Birdnest som gav ut de flesta av dessa gruppers skivor. Vi var ett antal unga arga som fann någon sorts gemenskap i festandet, punkspelningarna och de ständiga skivinköpen.

Då tänkte jag inte på det men nu inser jag vilka spår som musiken och dess texter satt i mig. När jag nu lyssnar på skivorna är det som att träffa gamla kamrater igen. Vi nickar igenkännande mot varandra som en bekräftelse på att vi tillhör samma stam. Och jag slås av kraften i musiken. Vissa låtar skickar fortfarande rysningar utefter min ryggrad av välbehag, jag kommer på mig själv med att sjunga texterna tyst för mig själv. Fortfarande kan jag tänka för mig själv: Vi ska nog klara oss utan dem, vänta bara!

Några år senare började jag läsa vid universitet. Efter att ha närmat mig både punken och andra subkulturer på senare tid då jag fått tillfälle i mina universitetsstudier väcks vissa funderingar. Kan man överhuvudtaget fånga något som punken med akademiska metoder? Svaret är att man naturligtvis kan det men jag undrar hur nära man egentligen kommer? En subkultur som punken är svårfångad även för en som har varit med. Ingen teori fäster ordentligt eftersom den hela tiden byter betydelse och utseende. Till slut måste man bestämma sig för en bild av fenomenet och utgå från den. Sen kan man slänga sin uppsats eftersom den inte stämmer särskilt länge med verkligheten. Detta var väldigt frustrerande minns jag och lusten att anamma den där jag-skiter-i-allt-attityden från den gamla goda tiden var stor.

Nu har jag arkiverat min c-uppsats i källaren och jag är ganska skeptisk till akademien. Jag vågade aldrig skaffa tuppkam. Men mina skor tillverkas fortfarande av den snälle Doktor Martens.

Det händer att jag fortfarande nynnar på låtar som "Gråa herrar", "Vykort från Rio" och "Atombombsförälskelsen". Minnets makt är större och starkare än vi ibland vill erkänna. Alla har vi stunder i flydd tid som vi förvarar närmare hjärtat än annat vi varit med om. Resultatet har kanske blivit att jag idag fortfarande är en lite småförbannad smygpunkare som hela tiden ifrågasätter samhällets dumhet samtidigt som jag är en hopplöst mossig nostalgiker som lever på gamla meriter. Men för mig finns fortfarande energin framför Smedjans scen i tydliga bilder i mitt huvud och frågan är om man inte ska vara lite stolt i alla fall.

Jag blir nämligen glad när jag idag ser hur unga människor faktiskt lärt sig något av det som varit. Det är med stor glädje jag ser och lyssnar till rockband som The International Noise Conspiracy, The Hives, 59 Times The Pain och andra. För att inte tala om den svenska hip- hopkulturen som verkligen har lyckats med att skapa något eget. Att akter som Looptroop idag är så stora i sin genre är ett sundhetstecken som ingjuter hopp. Överhuvudtaget så vibrerar det som forskarkåren lite slentrianmässigt kallar subkultur av liv och kan snart knappast anses befinna sig underordnad någon annan kultur. Nya små skivbolag, bokförlag och andra sammanslutningar av kreativa och driftiga människor med visioner som på sikt kommer att få inverkan på samhället dyker upp hela tiden.

Och det är i detta perspektiv jag minns de lyckliga stunderna och de sorgliga, de galna infallen och de enbart korkade upptågen i början av 90-talet. Alltihop till tonerna av Strebers och De Lyckliga Kompisarna. Det som jag inte kan säga tillhör det förflutna, då det händer mer ofta än sällan att jag tar fram och spelar mina gamla punkskivor på stereon i min lägenhet. Ganska högt dessutom. För om det verkligen var något som punken gav mig där på golvet i Smedjan så var det en lätt tinnitus. Punken är inte död, det bara luktar så.

Av Magnus Gustafsson 17 jul 2001 13:46