Det eviga tjatet om barn

Detta är dock ingen kritik till er som inte vill ha barn, utan snarare en förklaring till er som är trötta på enkelspåriga föräldrar; en förklaring till VARFÖR vissa föräldrar envisas med att prata så mycket om sina barn. För visst tjatas det en del!

Fridas inlägg behandlar egentligen två saker:1 Hon vill inte ha barn. 2 Hon är upprörd över hur småbarnsföräldrar beter sig.

På det första finns det inte så mycket mer att säga än att det ju helt klart är upp till var och en! Vill man inte ha barn, men inte skippa sexet... Ja, ni fattar, det är ju inte så svårt...

Det andra, däremot, är lite knepigare. Det är inte lika lätt att skydda sig mot föräldrar. De finns ju överallt. Det är ju liksom därför vi är, typ inte för att bli föräldrar, utan för att vi har föräldrar.

Bästa tipset är nog att undvika att hamna bland småbarnsföräldrar om man inte vill höra, eller att helt enkelt säga ifrån om det blir för mycket.

Jag vet inte hur många gånger jag lovade mig själv, när jag var gravid, att jag minsann inte skulle bli som alla andra mammor och prata om tänder, babyläten och barnets nya färdigheter jämt och ständigt.

Jag försöker verkligen vidhålla mina löften, men det är inte det lättaste.

Man skulle kunna jämföra det med folk som pratar ingående om sina jobb hela tiden, eller om sitt överdrivna musikintresse - allra helst om vilka pedaler den och den använde på den och den spelningen, eller om tekniska pryttlar över huvud taget; eller om vad-som-helst-som-man-helt-enkelt-inte-vill-lyssna-på-grejer, men som ändå diskuteras en hel kväll. Suck!

Man snackar ju gärna om sånt som ens vardag går ut på. Sitter man på jobbet hela dagarna, har man väl inte så mycket annat i huvudet. Är man totalintresserad av musik och instrument, så tänker man på det och pratar om det. Har man varit hemma med barn varje dag i ett år, ja, då berättar man för sin omgivning när den lille börjat gå!

Om du skulle fråga mig vad jag har gjort idag, så skulle det banne mig bli svårt att svara utan att involvera min dotter.

Visserligen skulle jag kunna säga: "Jag fastnade på Sourze en stund på eftermiddagen", utan att nämna att jag passade på medans min dotter sov. Det funkar ju!

Eller: "Jag käkade lunch hemma i köket i en timme och en kvart", utan att nämna att anledningen till att det tog så lång tid var att jag samtidigt måste mata min dotter som inte alltid är helt pigg på att äta. Funkar också, men kanske inte lika bra som det första.

Eller: "Jag ägnade största delen av dagen åt att möblera om och flytta ut alla datagrejer till vardagsrummet, och byggde sen en koja i det tomma rummet och hängde en plansch på Ior över sängen", utan att nämna att min dotter ÄNTLIGEN fått eget rum. Funkar inte, om man inte tycker det är helt okej att bli betraktad som ovanligt barnslig förstås.

Att föräldrar pratar mycket om sina barn är ju för övrigt inget nytt! Jag tror helt enkelt inte att så många föräldrar heller "avviker från den process som alla människor i årtusenden tillbaka har genomgått under sina levnadsår".

Jag menar alltså att det är en naturlig del i föräldraprocessen att prata och tjata om sina barn, eftersom de är en så stor del av ens liv. Jag kan själv bli trött på att det pratas för mycket, men då säger jag ifrån, eller så försöker jag stå ut. Det går det också. Ett tag.

Detta med barnaskrik då. Jag minns att jag vid vissa tillfällen, innan jag själv blev mamma, kunde bli otroligt upprörd över gråtande barn. Särskilt på bussar och tåg och liknande, när jag själv försökte koncentrera mig på en bok, eller bara ville sova. "Kan ingen männska få tyst på ungjävlen", ungefär.

Och så här är det ju. Bebisar gråter. Det är deras språk. Inte så mycket att göra åt, iallafall inte den första tiden. Hungrig - jag skriker. Ont i magen - jag skriker. Trött - jag skriker. Uttråkad - jag skriker.

När ungarna blir äldre och kan prata går det kanske att lära dem att inte störa trötta vuxna med skrik och skrän, men det vet jag inget om, för min dotter är inte där än.

Vidare, att "förvandlas till ett självuppoffrande avelsdjur med en sak i huvudet allena - nämligen barn", det låter verkligen inget vidare. Har faktiskt aldrig betraktat mig som sådan!

Inte som fallfrukt heller för den delen min jättegamla farfar däremot, han ser ut som ett övermoget, ihopskrynklat äpple i huden nu för tiden, och det dröjer nog inte allt för länge innan han faller heller.

Vart jag vill komma med detta är att "fallfrukt" för mig signalerar "gammal", och att man inte automatiskt blir gammal bara för att man får barn.

Och fortfarande har jag aldrig känt att jag behövt offra något sen jag blev mor. Snarare lite tvärtom. Att jag känner att jag offrat det här med att skaffa barn i några år för länge, för hjälp vad trött jag var på att festa vareviga helg och plugga mig själv till leda.

De två senaste åren av detta leverne kunde jag faktiskt ha varit utan. Borde jag faktiskt ha varit utan. Men å andra sidan hade jag ju inte vetat det om jag skaffat barn tidigare, så det var kanske lika bra. För nu vet jag verkligen att jag var klar med den biten.

Men sånt som jag trodde att jag skulle behöva offra, har visat sig vara helt fel. Jag hinner med allt det där jag vill göra: träna, festa, shoppa, umgås med vänner, resa, jobba, och så vidare. Inga problem.

Inte lika ofta som innan förstås, men det känns fortfarande inte som nån uppoffring, utan mer som ett val. Sömn, däremot, skulle jag gärna få lite mer av. Men det ordnar sig nog med det med.

Sen vill jag hålla med Frida i en sak. Jag tycker inte heller att det är speciellt vackert att vara höggravid. Personligen kände jag mig ful, eller åtminstone fet och oattraktiv. Men det var då det. Och inget jag mådde dåligt av på samma sätt som jag skulle ha gjort om jag gått upp 20 kilo utan anledning.

Jag undrar förresten hur många som VERKLIGEN TYCKER att det är sådär änglalikt vackert med höggravida kvinnor? Lite smågravid, med en lagom söt kula, det tycker jag kan vara snyggt, men höggravid... Jag vet inte. Fast man ska nog passa sig för att säga nåt till en höggravid tjej, om man nu tycker att hon ser för jävlig ut. Inte så sjysst. Man är rätt lättgråten ändå, även utan såna kommentarer.

Det här med barnvagnsmodeller är lite intressant. När man väl har en bebis, så är det väldigt praktiskt med vagn. Frågan är bara varför i hela fridens namn alla vagnar måste vara rutiga eller nalliga eller blommiga och alltid gå i blått, grönt eller skotskrutigt? Otroligt irriterande! Kunde man inte få en med flames?

Slutligen vill jag bara kommentera ett sista citat ur Fridas text, nämligen att "spädbarn tycks vara som opium för Svensson".

Tja, jag vet inte om det är just Svenssons som har fastnat i barnrökarträsket. Om man tänker efter lite så hittar man nog en hel hög med ickesvenssons som också är föräldrar.

Man kan undra vad de talar med varandra om.

Av Lina Sundberg 17 jul 2001 10:14