En modern predikan

Jag hamnar på Stippes - ett av malmös nattöppna gatukök. Stippes är ett av de ställen i världen som man aldrig planerar att gå till. Gatuköket livnär sig på kvällens och nattens tillfälliga bekantskaper - personer som egentligen bara är på väg förbi, men som hejdar sig mitt i steget och bestämmer sig för att gå in i stället. Personer som bara råkar vara där. Personer som likt mig själv hamnar där.

Stippes är ett av Malmös sista vänliga fästen. På sitt eget sjabbiga vis andas hela lokalen en märklig professionalism. De personer som står bakom disken och steker hamburgare har en fantastisk simultankapacitet - de pratar med nya kunder samtidigt som de tar betalt, steker, fyller på tömda lager, serverar och har tid att städa efter oss nattliga hamnare som inte orkar torka upp vår egen spillning.

Maten som serveras är knappast traditionell - snarare tvärtom. Såvitt jag vet är Stippes sortiment helt unikt. Var annars kan man få det som kallas svensk hamburgare - en köttbit med ett tunt puderskikt grillkrydda bredvid en spegel av bearnaisesås?

Människorna som irrat in för en bit skräpmat är välklädda. De flesta är glada, somliga är hungriga, någon är arg, men ingen bråkar. Inte på Stippes, för Stippes är en bråkfri zon - ett sista härbärge för personer som inte har bättre saker för sig än att gå in i stället för att gå förbi.

När jag kommer in finns bara plats längs bardisken - inget bord är ledigt. Det är detta som gör platsen magisk i skånefuktig vintertid. Vid flera av borden halvligger några av Malmös uteliggare med var sin mugg sedan länge kallnat kaffe. Någon är vaken, men de flesta verkar sova - klockan är ju ändå omkring ett på natten. De ligger till bords utan att betala mer än för en kopp kaffe, och när man ser Stippes nattpersonal inser man att allt är precis som det ska vara. Ingen gör minsta ansats att väcka någon, än mindre att köra ut någon.

De hemlösa ligger lugnt kvar i värmen - antagligen tills stället stänger vid femtiden. På Stippes bråkar ingen, särskilt inte med dem som aktivt tagit sig dit i stället för att bara hamna där.

Bredvid mig vid bardisken tränger sig en kille fram och ropar till en av de simultanbegåvade: "Har du socker jag kan få köpa? Jag behöver socker - det är slut hemma". Han säger det som om han just kommit in i en nattöppen lanthandel.

Flickan bakom disken funderar inte. Hon bara sträcker sig ner under disken, gräver runt ett tag och kommer sedan upp med en grabbnäve styckesinpackat bitsocker. Hon räcker över paketen - säkert femtio stycken - till killen och säger bara: "Här. Ta dem."

Killen försöker betala, men det är inte lönt. Flickan bakom disken har redan gått tillbaks till sina hamburgare - de flesta utan bearnaisesås.

Killen fyller sina fickor med sockret och ler förvånat när han går ut på gatan igen. Han har just varit på Stippes.

Av Jonas Hansson 16 jul 2001 09:51