Uppror mot nedbrytande likriktning

Siri skakar snabbt sitt huvud när det träffas av snön. Hon är trött och hennes ögon är halvt slutna då de iaktar de förbipasserande. Vinden, som blivit hårdare det senaste dygnet, sliter då och då i hennes kropp. Hon hukar sig och sluter ögonen helt.

Runt henne, ihopkurade, väntar de andra. Hon vet att de snart ska ge sig av. Inte exakt när, bara att det är hög tid. Hon önskar att hon kunde stanna.

Plötsligt är det dags. Det går fort. De sträcker på sig, breder ut vingarna och låter vinden ge den första gratispuffen bort från trädet. Snart bildar de tillsammans en enda stor klunga och Siri befinner sig i mitten, skyddad från vinddraget. Hon låter flocken styra. Hennes kropp följer automatiskt den uniforma rörelsen.

Landskapet skiftar form. Där nere ser hon grå hus vars tak ännu inte täckt helt av snön. Det är nu det måste ske.

Hon låter snabbt vingarna bromsa farten och tappar medvetet höjd medan de andra fortsätter. Hon vänder och flyger i motsatt riktning. Nu är det gjort! Men motvinden är hård och plötsligt slungas hon med våld uppåt, bakåt. Hennes bröst och vingar blir ett spännt segel som kastas dit byarna tar det. Hon vill landa, men roterar, kan inte plana ut kroppen. Hon flaxar och skriker. Ovädret skriker tillbaks.

När vinden avtar något cirklar hon sakta med böjt huvud. Under henne ligger staden med de grå husen, människorna och trädet. Hon ser sig omkring och långt därborta har redan flocken hunnit bli en svart prick. Hon är trött, tvekar först, men ger så upp och låter vinden hjälpa henne ända fram.

Av Lina Sundberg 15 jul 2001 11:59