Alla barn kan bli mördare

Kan alla barn bli mördare? Frågan ställdes häromdagen i ett debattprogram om det senaste fallet där ett barn dödat en kamrat. Programmets "experter" svarade entydigt nej på frågan och förklarade att det gäller endast vissa speciella och att dessa predisponerade barnmördare kan kännas igen mycket tidigt. Det är till exempel dom med svårt att sitta still i skolan. Receptet var enkelt: särbehandling och isolering från de normala.

"Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land..." diktade Beppe på 60-talet och de som var med då sjöng alla med. Det var då barnet fick en större plats i allas medvetande. Barnet tillerkändes egna behov och rättigheter. Många slutade slå barn i uppfostringssyfte och vi hade förbud mot barnarbete, fick förbud mot barnaga, "barnens rätt", barnombudsman och FN´s barnkonvention. Gustav Jonsson lanserade "fri uppfostran" och den amerikanske barnläkaren Benjamin Spook blev profet för "medvetna" föräldrar. Barnet lyftes från husdjursnivå till människa. Nog var mycket av det här rätt.

Barnet är nu åter rejält på väg i kläm. Barnets upphöjelse har nått det närmast övermänskliga, "i ett eget land". Drömmen verkar vara små Jesusbarn; små löften om det evigt oskuldsfulla och goda. Barnet blir trösten i en ond och påträngande värld. Barndomen ses som livets höjdpunkt och resten av livet som en lång utförsbacke. Allt som i det här skenet inskränker barnets frihet blir föraktligt. Strävan blir att skydda och isolera barnet från vuxenvärldens ondska. Låt barnen vara barn! - tids nog kommer bekymren och det fula i livet! Så, när puberteten inträder bleknar den älskade oskuldsfullheten, barnen blir stora, fula, osäkra, bråkiga, svårpåverkade, söker egna vägar och försöker spela vuxenroll. Glorian kommer på sned. Då om inte förr hamnar detta stackars barn utanför ett normalt socialt sammanhang där ingen riktigt bryr sig om dess grundläggande behov återkommer till vad längre ned, varpå de blir mer svårhanterliga och nyckfulla. Om skolan nu bara ordnas så att de små önskefröna får gro i egen takt, med individuella utvecklingsplaner, individuellt bemötande och IT, så uppstår inga problem. Förutom de lättsorterade särlingarna de predestinerade... har vi ju inga problembarn, bara problemskolor, problemlärare och problemfamiljer.

Vart leder dessa drömska visioner? Hur tänker bråkiga barns föräldrar och hur kommer ängsliga och rädda föräldrar att hantera sina barn när de pumpas fulla med ovanstående expertkunskaper? Vad får dagens lärarstuderande lära sig om barn av sådana experter? Stackars barn och vuxna!

Ibland måste det självklara sägas även om det retar dem som just nu sätter normen. Med anledning av ovanstående påstår jag nu följande:
* Barn är unga, små människor, inte "ett folk i ett eget land alltså. De har begränsad räckvidd, rörlighet, styrka och är okunniga om mycket. De har obegriplig kunskapstörst, klar blick, är nyfikna och fantasifulla, vilket vuxna kan lära mycket av. För att växa upp till sociala varelser behöver de fyra saker; värme, mat, minst en pålitlig vuxenrelation och språk. Det är faktiskt därför så många också klarar sig. Men, saknas någon av dessa fyra ting de tidiga åren kan vad som helst hända. Skolan kan bidra med en del, dock inte med allt.

* Skolan är ett litet samhälle för sig, organiserat för små och större människors inlärning. Barnet blir elev när det går in i skolan. Som elev följer man elevsamhällets mönster. En hel del privata vanor och önskningar lämnar man utanför. I skolan måste man tro på den medvetet organiserade sociala tillvaron, denna mötesplats för inlärning av kulturella mönster, med språket som vitigaste verktyg. Lärare sätter ner gränsstolpar och har ansvar för det sociala klimatet. Inlärning sker alltid. Skolan kan på sin höjd styra inlärningen i önskad riktning. Vilken riktning ska vi helst vara överens, och om riktningen ska råda ständig diskussion.

En människa kan ju lära sig läras vad som helst. Alltså, inte bara vissa, utan alla kan under vissa omständigheter lära sig döda! Att dölja denna allmänna insikt leder rakt åt helvete. Ansvaret för barnens villkor bär vi kollektivt. Ren självbevarelsedrift om inte annat borde bringa oss till insikt. Och - vi straffar barn med försiktighet, för att vi inser att små kan inte göras helt ansvariga för sina handlingar. Vi är ju samhällsvarelser och inte djur på ett marknadsliberalt zoo.

Av Knut Lindelöf 14 jul 2001 12:35