Tungt dött kött

Jag kände hans enorma tyngd över mig. Jag hade blodsmak i munnen och yrvaket försökte jag förstå var smärtan satt. Jag kunde vicka på tårna. Fingrarna rörde sig fint men jag kunde inte lossa dem från hans händer. Mitt hjärta bultade, arbetade, blodet kunde flyta fritt i mina vener, kroppen levde. Andningen var tung, rosslande. Jag insåg att det var trycket av hans bulliga bringa mot min bröstkorg som var min smärta. Det var svårt att andas och det gjorde mig yr och svag.

Jag hade inte blivit träffad av kulorna, men jag visste inte heller hur länge vi legat såhär. Hans blod flöt fortfarande, det var hans heta blod som rann in i min mun, droppe för droppe. Jag vred lite på mitt huvud så att blodet istället droppade nedför min hals, tjockt och varmt. Hela hans kropp kändes varm, hans händer mot mina handflator varma men utan puls. Faktiskt ekade kulorna fortfarande i mina öron. Kanske hade jag bara förlorat medvetandet i några sekunder men jag kände mig plötsligt alltför främmande i den här situationen, den här världen, där jag trodde att jag hörde hemma.

Jag älskar att resa. Varje ny stad, ny ö, ny strand, ny gata är en öppning mot mitt eget innersta. Mer av mig kommer fram. Människorna på dessa nya ställen känns alltid obekanta men de omgivande dofterna, smakerna, känslorna gör dem mer verkliga än mina vanliga grannar och de får veta mer om mig än någon av mina nära någonsin skymtat. Den här mannen träffade jag i en slakteributik igår eftermiddag. Jag sögs in i hans svarta blick och han i min gröna. Det var oundvikligt, så som det blir för resande som har en annan dimension att ta hänsyn till. Ingen tid att tassa runt busken, pang på bara. Han talade till mig på ett språk som var vackert. Jag förstod inte orden men innebörden var glasklar. Jag svarade på mitt vackra språk och hans blick djupnade, klarnade, glittrade - men han log inte.

Han hade överarmar som var som gjorda för att hänga upp tungt dött kött på krokar i kylrum, men när han stod framför mig utan sin vita blodiga rock var han mildare i konturerna. Jag följde honom till en gata som var smal och luktade sopor och nytvättade lakan, Han öppnade ett fönster i gatuplanet och sköt in mig där, lyfte mig som om jag vore en leksaksdocka. Jag landade i en mjuksliten soffa i ett blekt gult rum. Där landade han ovanpå mig och vi lekte långt efter att mörkret sänkt sig. Jag hade somnat och hunnit drömma, söta fladderdrömmar, när det brakade till. Dörren splittrades och en skugga mörkare än mörkret tornade upp sig över oss. Två ljudliga skott, kulor som landade i kött. Sedan mörker.

Det ljusnade och jag såg att hans hår liknande sammetsgardinerna i en filmbordell, blodrött och fransigt. Jag har alltid tyckt att sådana gardiner ser för tunga ut och nu var han sådan, för tung.

Det var svårt att komma loss. En sovande man ger alltid efter lite, men en död är orubblig. Så kände jag, orubblig, och mina krafter började ta slut. Jag svimmade igen. När jag fick medvetandet tillbaka uppammade jag alla mina krafter och kröp ut under honom. I den taggiga dörröppningen stod en gammal svartklädd kvinna och tittade outgrundligt på mig. Hon såg inte rädd ut, mer besviken, och när våra blickar möttes drog hon sig snabbt undan. Jag klädde mig genast, drog min vita linneklänning över min nerblodade kropp, satte hatten på mitt kladdiga hår och sprang ut i gränden.
__________________________
1:a kapitlet i historien om en kvinna på ett uppdrag

Av Ann Ljungberg 13 jul 2001 10:24