Djävla Utrikespolemik

Ja, detta paneuropeiska mobboffer på avbytarbänken har alltid haft ett genuint intresse att stoppa fingrarna i den internationella kakburken.

Sverige.

Det lilla landet i norr vill höras, hjälpa till och de som hjälper vill synas. Det är lätt att börja lipa av stolthet när man hör Palmes modiga kritik mot Pinochet. Det är lätt att sträcka på sig så Volvosätet knakar.

Men det svenska världssamvetet är dock ingenting annat än uppmärksamhetsberoende liten Dominika draperad i Blågult dasspapper och utklädd till Moder Svea.

Ty, av alla avarter av den svenska modellen som får mig att må fysiskt illa är vår utrikespolitik överlägsen. Det räcker att lyssna på mina baltiska vänners berättelser över hur ryggradslösa marionettpolitiker lämnade ut balter till centralmakten i Moskva för att de ideologiska förgiftningskonvulsionerna skulle sättas i gång.

Nåja, I dagarna så brakade de två utrikesbufflarna Persson och Andersson ihop i en hornclash över vem som sagt och skall göra vad. "Du når inte upp till Palmes klass!", ylade Sten Andersson nyligen och ett klassiskt socialdemokratiskt internkäbbel började låta i massmedia. Fernissan som täcker en gammal spicka inom vänstern börjar krackelera.

Jag håller med dig Sten. Jag anser att du som lyckats vräka ur dig: "Det har aldrig varit någon ockupation i Baltikum"; ja, du håller djävlarimej verklig Palme klass!

Palme var först ut. Kanske är det tack vare att han predikade de uppfattningar som då var på modet som gjorde att jag fick reda på att palestinier också var människor och att dom inte var ett bombkastande självmordsförband som sov med TNT-laddningar tejpade runt huvudet.

Han ruckade lite på Erlanders bild och vips blev bilden paradoxal och svårbegriplig. Det blev ej heller lättare av att man började läsa Guillou för att begripa Palestinafrågan. Med Palme förljde även hans WP-Lakejer.
Pierre Schoris germanica-dyrkan av Cuba, eller Lidboms Sabelcirkus i Paris behöver inte ens kommenteras.

Senare under åttiotalet så stövlade en blixtinkallad Ingvar Carlsson ut, åkte till USA och förkroppsligade ärligt den svenska bortkommenheten. Heimersson i AB sköt honom i sank med "Det bjuds ingen lunch i Vita Huset, rikskupongerna räcker inte. Du måste sätta själen i pant".

Sedan kom Göran Persson. Mannen som liksom förenar Palmes kosmetikapolitik, svulstighet och arrogans med Ingvar Carlssons internationella bortkommenhet likvärdig den av en skolpojke.

Slutligen. Efter Staffan Westerbergs profetia från sjuttiotalet så uppenbarade sig till sist storpotäten och rullade ut på den internationellla pannkakan.

Heimersson som förövrigt själv en gång anklagat stora klickar av den svenska Journalistkåren för att vara hovreportrar och säpo-stenografer satt nyligen bredvid Persson och tog diktamen. Det hela publicerades i AB den 10:e Juni.

Persson berättar om sin barndom där hans passion föddes för den Israeliska saken. Om Ben Gurion. Om någon flicka som jobbade på ett kibbutz. Kanske finns förklaringarna här till hans förhållningssätt i Palestina frågan.

"På måndag kan vi ha en lite bättre värld". Ja, så säger Persson om en resa till Jerusalem i reportaget.
Hmm. Det känns som om det hela bottnar i att under man under sin livstid skall hinna med att påverka sin omgivning. Det verkar vara den största av mänsklighetens fåfängor.

Det är mycket viktigare att ge sin personliga touch i fredsprocessen än att demokratiskt och historiskt följa partiets politik eller använda sig av en utrikes minister för den delen. För var är Anna Lind i dessa frågor? Delar av dom avgörs på Statsminister nivå, men knappast alla. Göran rättade henne i en fråga för något år sedan. Därefter var det tyst.

Valet av just Palestinafrågan behöver inte enbart ha sin orsak i Perssons barndom. Det är nämligen en prestigefylld internationell fråga med många poäng att plocka.

Israeler och Palestinier och den mark de bor på ligger nämligen högre upp på människorvärdesskalan. Ja, nästan som Européer. Den som ger avgörande hjälp i fredsprocessen kommer att erhålla en status ej tidigare skådad.

Det här må vara en svartsynt tolkning, men förklara för mig varför Perssons eller Bush Gulfstreams aldrig landar i Algeriet eller Sudan, där interna strider lett till en slakt tio gånger värre i Gaza och Västbanken?

Jag förvånas över detta, och det faktum att just den utrikespolitiska lekstugan får lov att ta så mycket tid, utan att varken opposition, media eller sourze fäller svidande kritik.

Vi kan överlämna hela klankandet till Guillou och Stenius men det hela kommer vara uttjatat på ett par dagar.

Persson var nyligen i Nord Korea. Ett land som - inte helt olikt Sverige - bedrivit illegal vapenexport och tror på sin egen modell utan omvärldens inblandning. För vad? Svensk Utrikespolitik har alltid haft kostsamma "petprojects" som inte gett någon som helst goodwill eller någon typ av vinning eller gagn. Tanzania är ett exempel på detta.

Görans kommunalpolitik duger inte åt Sverige - det borde ha framgått - men vad är det som gör att han tror utlandet sväljer den med större aptit? Vad är det som gör att det är så djävla svårt att stanna hemma och reda ut exempelvis den blandekonomiska sörja Sverige fastnat i? Försöka visa lite vilja att lösa vårdkrisen i socialdemokratiska landsting? Varför måste det plöjas ned miljoner på en Sydafrika resa?

I min summering av de vandrande monument över den internationella, utrikespolitiska brallnedragningen på Sverige så har jag lämnat ute en näsvis besserwisser. Calle B. Inte för att han är borgelig. Inte för att han är moderat utan för att han till skillnad från ovanstående hejdukar åstakom något mer konkret och fick ett erkännade av sitt arbete i Bosnien.

Göran och hans flåsiga Israel politik och kalottkonvent tål inte ens jämförelse.

putt-putt-putt-putt-putt

Av Stefan Holmqvist - SHQ 13 jul 2001 11:33