Ljuset och kärleken

Jag minns när jag levde själv. Hur fritt det kändes att få styra sitt eget liv, sin egen tid, men samtidigt en daglig längtan efter tvåsamhet. Hur en ensam promenad genom Göteborgs gator en tidig söndagsmorgon efter ett nattklubbs-besök, kunde fylla själen med glädje och samtidigt bjuda på känslan av förlust: De tomma gatorna, måsarnas skri, tidningsbudets överlastade barnvagn och doften av daggvåt asfalt, ljudet av de egna stegen, nyckeln i dörren, längtan efter sömn, klädernas doft av rök och fylla, ljuset som trängde sig in genom gardinerna. Och drömmen om henne.

Det verkade som livets enda mening var att finna tvåsamhet, och fanns det ingen vid min sida när jag vaknade, kunde allt kännas förgjort. Ibland fanns hon där likt en tillfällig besökare; mörk, ljus, skrattande, rökande, ointaglig, desperat. Ibland ville jag mer, ibland tröst, ibland lust, ibland rädsla. Nästan alltid ville hon gå, eller något annat som inte jag ville.

Att erkänna var inte alltid lätt. Det sårbara var det njutbara, men samtidigt så svårhanterligt. Lika komplicerat var bilden av mig själv, den jag ville vara i hennes ögon; inte för passiv, inte för aktiv. Det blev att tillfreds-ställa henne och genom det finna tillfredsställelse för egen del.

Hon lockade till kreativitet och det var så hon skulle lockas. Jag skrev sånger - till henne. Och dikter. Och viskade vackra ord. Och jag levde. Och blev den jag tror är jag själv.

Hon kom. Stannade kvar.

Jag vågade visa mig svag och jag kom nära, så nära så det brändes. Kanske var jag inte modig, men jag levde som jag aldrig gjort förut. Jag blev vi. Det blev ett hem där jag kunde söka tröst, hitta kraft och våga mer.

Hon lovade att hon skulle vara min, även om hon inte kunde ägas. Naken och utan mur; oro blandat med ljuset från hennes kärlek, hennes ord och mötet där det bara fanns hon och jag.

Om jag vetat, kanske hade jag handlat annorlunda då. Kanske skulle jag litat på känslan som infann sig redan från början, den där återkommande rösten som sa att det inte kommer hålla, att det aldrig kommer gå.

"Aldrig mer", sa jag till en kompis över en flaska vin. Hur övertygad jag än var, så lyckades jag inte lura någon. Ingen kom undan, allra minst jag själv.

Två eller inget, det var så det var.

Av Per Poulsen 12 jul 2001 17:39