Liten skadad flicka

Svensk tjänar miljoner. Svensk blir populär i hela världen. Svensk får råd med allt. Svensk lever lyckligt. Hon fnös. För hon visste, för hon hade sett. Hon visste att världen var uppbyggd för att gynna den rika och förnedra den fattige. Hon visste att hon var en av dem vars öde var att ha ont om pengar hela livet. För hon var en fattig jävel.

Hela tiden vankade hon runt i den färgglade lägenheten, som en orolig själ på flykt från sin kropp. Hon såg på tavlorna, såg på affischerna på väggarna. Alla tavlor var fyllda av konstig konst och meningslösa meningar. Dumma bilder som inte betydde något. Gjorda av hötorgskonstnärer som inte kunde rita bättre än femåringar.

En artikel i tidningen fångade hennes blick. "Läs elevernas berättelse från koncentrationslägret Stutthof". Hon hade läst den på morgonen, och den hade fyllt henne så mycket av avsky och hat att hon slängt in tidningen i väggen. Hennes föräldrar hade kommit rusande och undrat vad som hade hänt. Hon hade inte svarat. Bara gått därifrån, och låst dörren till sitt rum. Hon hade hört dem diskutera utanför om det inte var dags att ta henne till en psykiatriker.

Hon gillade inte artiklen, med olika elevers berättelser från förintelselägret. Berättelserna hade inte fångat läsaren, tyckte hon, och inte heller var de bra. Innerst inne visste hon att hon hatade dem bara för hon själv skulle må bra. För hennes berättelse hade ju ändå varit bäst. Hon hade ju fått MVG för den. Inte fick man väl MVG om det inte var bra? Den var bäst. Det visste hon ju.

Men folk såg henne inte. Hon var en grå mus i vardagen, som bara fick negativ uppmärksamhet. Hon visste att folk viskade bakom hennes rygg när hon gick ut. "Har du sett som hon klär sig?". "Har du sett hennes frisyr? Det ser ju hemskt ut!". Hon som bara ville ha deras uppmärksamhet riktad mot henne. Att de skulle se, att hon var en stjärna, att hon inte var som alla andra, att hon var unik! Det var HON som skulle få skriva i tidningarna! Det var HON som skulle få tjäna alla miljoner, det var HON som skulle få köra de fina bilarna, det var HON som skulle vara god vän med alla och få alla snygga och trevliga killar. Det var HON. Hon suckade. Det var ju ingen annan än hon själv. En människa utan någon talang, en tråkig människa. Hon ställde sig framför en spegel, och granskade missnöjt sin kropp. Ful var hon också. Med en stor bula på magen fast hon inte var gravid, med tjocka lår fast hon tränade, med ett fult ansikte som var ojämnt. Folk sa alltid att hon var så smal, men de ljög för att göra henne glad. Hon hittade ju aldrig kläder som passade. Och gjorde de det, så var de för dyra. Hon hade aldrig råd att köpa mer än en tröja i månaden. Varje vinter fick hon gå i lusekofte och bli utskrattad av de andra, de som hade rika föräldrar och hade råd att köpa nya tröjor varje vecka. De populära, som alltid var inne, och som hamnade i tidningen varenda gång den besökte skolan. De som alltid sa det som folk ville höra, oavsett om det var sant eller inte. De som fick MVG och VG i alla ämnen. Allt medan hon själv bara var hon där, hon där i hörnet. När en ny kom till klassen hörde hon nästan klasskamraternas viskningar till den: "Akta dig för hon där, hon är konstig". "Den där bruden? För fan, gå inte i närheten av henne, hon skriker och slår ner dig om du är en meter från henne".

Det var egentligen inte sant. Hon hade bara velat komma bort från dem, velat komma bort från deras röster när de trackasserade henne. Så när en av dem tog tag i hennes handled för att dra ut henne i snön, så skrek hon av ren och skär ångest. Hon slog förtvivlat till honom, sparkade honom, så att han släppte henne. Sen hade hon sprungit därifrån, sprungit halvvägs hem innan hon hade stannat och skakat av gråt och adrenalin.

Det kändes som om en stor råtta sprang i magen på henne, piskade med svansen så att ny förtvivlan och ångest kom upp. Alltid sprang den, så mycket att mitt i nätterna kunde det hända att hon vaknade och skrek av skräck. Grannarna hade varit uppe hos hennes föräldrar och klagat flera gånger. "Ni kan ju inte låta henne hålla på så här. Det är sjunde gången hon gör samma sak.". Nu hade hyresvärden skrivit ett brev till dem och förklarat att det var bäst att de antingen sökte ny lägenhet eller skickade in henne på ett mentalsjukhus. Hennes föräldrar hade gått in till henne, visat brevet och sagt att det var upp till henne att bestämma. Antingen fick skriken sluta, eller så åkte hon in till sjukhuset.

Det var på morgonen som brevet damp ner i brevlådan. Nu vandrade hon runt och visste vad den enklaste lösningen var. Hon kunde inte sitta bland psyksjuka människor, för hon var ju själv helt kärnfrisk. Skriken bestämde ju inte hon över, det var råttan som slog med svansen och skrämde henne. Och hennes föräldrar ville ju inte flytta. I alla fall så orkade de inte. De var gamla och trötta, orkade inte att flytta en gång till och bo i kappsäck i månader.
Det fanns bara en enda lösning. Men hon visste inte hur. Att skära sig var för blodigt. Hon ville inte att hennes mamma skulle komma hem, ropa "Är du hemma? Jag har köpt nya numret av din favorittidning!". Ropa hennes namn, men inte få något svar. Sen gå in, gå in i hennes rum och hitta henne liggande med blod överallt. Hon skulle skrika, skrika tills grannarna kom inrusande, sedan skulle hon ha bilden av henne liggande i allt blod med sig för resten av livet.
Att hoppa från ett hustak eller framför ett tåg var för smärtsamt. Hon ville inte känna hur hennes kropp slogs sönder, hur benen i kroppen krossades på marken eller under tåget. Ville inte känna mer smärta än hon redan hade. Och hon var för rädd för vatten för att dränka sig.

Den enda kvarvarande lösningen var att överdosera tabletter. Hon hade ju såna också. För ett år sen hade hon fått en sjukdom, som hon hade fått tabletter för. Tog hon det som var kvar av dem, så skulle det ta död på allt som vägde mindre än en häst. Fyrtio kilo liten människa var inget problem för dem. Hon gick fram till medicinskåpet, tog ner burken med varningsetiketten. Snabbt skruvade hon av locket, såg ner i burken på de vita tabletterna. För ett ögonblick kände hon tvekan. Tänkte tillbaka på de få vänner hon haft under våren. Tänkte på katten som älskade henne. Tänkte på sina föräldrar som skulle sakna henne. De älskade ju henne.

Av Katarina Jönsson 12 jul 2001 10:29