Undrar om jag hade dött?

Det är festligt, folkligt och fullsatt. Malens Havsbad. Tålmodiga simskolefröknar, rödsvedda barn och frustrerade föräldrar. Ljudnivån är, vid halvtolvtiden, ungefär 35 000 decibel.

Jag sitter på en bänk, skyler mina axlar med en handduk, eftersom jag i år, precis som alla tidigare år, har ådragit mig första gradens brännskador i min fåfänga jakt på den gyllenbruna Hawaiian Tropic-solbrännan. Trots detta sitter jag mitt i solen och förnimmer en känsla, förvirrande lik den jag hade när min son försvann på Liseberg för ett par tre år sedan.

Eller rättare sagt, den känsla som infann sig när han väl kom till rätta igen. En fruktansvärd, isande, rotfyllningskänsla att ingen överhuvudtaget hade reagerat om han verkligen hade blivit kidnappad vilket jag trodde under de ångestfyllda, gode-gud-jag-gör-vad-som-helst-bara-jag-får-tillbaka-honom-minuterna, tio-femton stycken, som han var borta. Där, vid karusellerna, liksom här, vid bassängerna, är det så mycket barn, så höga skrik, så smärtsamt nära mellan skratt och gråt, att ingen överhuvudtaget reagerar när barn, skrikande, bärs bort av vuxna människor, förhoppningsvis deras föräldrar.

Vi är fyra vuxna och tre barn, det är tidig eftermiddag och vi är ganska trötta allihopa. Glass ska inhandlas ner vid barnkarusellområdet och i ena sekunden har jag tre barn vid min sida och i nästa sekund bara två. Först tror man ju inte att det är sant, han måste ju finnas nånstans, stå bakom sin storasyster, sitta på huk bakom vagnen, herregud han kan ju inte bara försvinna, inte mitt barn.

"Sebastian var är du?"

Pulsen stiger, kylan sprider sig från magen och ut i resten av kroppen, gör munnen torr och konstig, framkallar en förlamande känsla. Tiden står stilla samtidigt som sekunderna, minuterna tickar på med overklig hastighet.

Mina sinnen är skärpta till max samtidigt som mitt förnuft, mitt jag, är skilt från kroppen. Jag ser ner på mig själv där jag irrar som en höna utan huvud, helt planlöst, helt orationellt. "Nu får du skärpa dig", tänker jag, när jag ser mig själv skrikandes springa fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan slänggungorna och biljettkuren. "Ska du ha nån chans att hitta honom så får du faktiskt börja bete dig lite förnuftigt." Men jag lyssnar inte, fortsätter bara att skrika, ser inget längre för mina ögon är förblindade av tårar, hör inget längre för mitt huvud är fullt med hemska tankar. Tankar på pedofiler och barnamördare. Ibland är livlig fantasi inget annat än en förbannelse.

"Sebastian! SEBASTIAN!! SEBASTIAAAAAN!!!"

Sen kommer jag inte ihåg mycket mer förrän jag hör mitt namn ropas, jag vänder mig om och ser min svåger komma gående, nej springande, med min son i famnen. Han, sonen alltså, hade följt efter clownen och paraden och stod lugnt och stilla nere vid radiobilarna, helt omedveten om att han tagit med sin ömma moder på en resa till helvetet och tillbaka.

Undrar om jag hade dött? Eller hade jag blivit galen?

Om han försvunnit på riktigt. Aldrig hittats. Hittats död. Säkert inte det första och troligtvis inte det andra heller. Dagligen går människor igenom alla möjliga ofattbara tragedier och de flesta kommer levande ut på andra sidan. Det tar olika lång tid och de är inte samma personer när de kommer ut men livet går vidare. Hur otroligt det än kan verka. Livet går faktiskt vidare. Världen stannar inte.

Det är en kommentar som jag har fått höra ett par gånger när jag pratat med anhöriga till människor som gått bort. "Det var en jättekonstigt känsla. Allt fortsatte som vanligt trots att han precis hade gått bort. Folk skrattade och pratade, drack kaffe, jobbade och spelade golf. Herregud, nån hade ju faktiskt dött och de betedde sig som vanligt."

Livet går vidare. Men det kan ju aldrig bli som förr. Frågan är varifrån man hämtar styrka. Kan man alltid vara säker på att styrkan finns där när man behöver den? Människor som återvänt till livet efter att ha varit med om en allvarlig olycka eller varit svårt sjuka säger nästan undantagslöst:

"Jag skulle inte vilja vara utan den här erfarenheten. Det som har hänt har gjort mig till en starkare, bättre och, hur konstigt det än kan låta, lyckligare människa. Jag ser varje dag som en gåva, tar inget för givet och njuter av minsta sak som jag tidigare inte skänkte en tanke."

Sentimentalt dravel tycker kanske någon. Avundsvärd insikt, skulle jag vilja säga. Beklagligt bara att det ska behöva gå till extrema ytterligheter innan man har vett att vara tacksam för det man har.

Jag frågade en präst en gång om det inte var svårt att begrava någon på förmiddagen och viga några andra på eftermiddagen. Hon log vänligt, hade säkert fått frågan tusen gånger tidigare, och sa: "Nej, det är inte svårt, sorg och glädje följs åt i livet. Däremot är det lättare, rent av mer givande att möta människor i sorg."

Det tog ett par veckor innan jag fattade vad hon menade. Eller rättare sagt, innan jag kunde tolka vad jag TROR hon menade. När det gäller bröllop till exempel jag behöver, som vanligt, inte gå längre än till mig själv så är de flesta så fixerade att allt ska vara perfekt. Blommor, klänning, väder, mat, gäster. Det verkar som om de är mer fokuserade på bröllopet än på äktenskapet. Vid en begravning däremot, visst, människor är ledsna men samtidigt tror jag att många har ett stort behov av att prata. Det blir liksom tillåtet då, när man ändå gråter, att blotta sin själ, ta upp saker som man tycker är jobbiga men inte orkar ta itu med i vanliga fall. Är man nu ändå ledsen så får man ju passa på, det är inte ofta man kan gråta utan att behöva ursäkta sig. Ledsna människor är ju svåra att hantera, lite skrämmande.

"Såja, gråt inte, det går snart över." Är inte det bland det första vi lär våra barn. Inte gråta, inte vara ledsen. Alltid vara glad, bita ihop, vara stark. Själv har jag struntat blankt i det som vuxen och gråter nu 8-10 gånger i veckan. Ibland bara en tår eller två och ibland av glädje, men oftast rejält, snörvlande och plaskande. Rekommenderas varmt, då det både är befriande och skönt.

Man kan nog aldrig förbereda sig på att förlora någon man älskar, men jag tror att man lättare kan möta och förstå både sin egen och andra människors med sorg om man själv tillåter sig att känna och vara ledsen med jämna mellanrum.

Gråt, det gör dig glad.

Av Kajsa Kallio 10 jul 2001 12:20