Marijuana suger

Jag var sexton år. En av mina vänner umgicks i tvivelaktiga kretsar. Jag visste inte riktigt hur tvivelaktiga de var, så därför följde jag med på festerna för att se till att allt gick rätt till.

Och det första jag möttes av var den där doften. Den där speciella, lockande. Och på något sätt blev den en början på många av mina helger. Att bara komma dit, svepas in i gemenskapen och sitta där och dricka folköl. De andra rökte mycket, och länge. Och doften blandades med alla glada miner och flummiga diskussioner.

Det var ganska stökigt i lägenheten, och smutsigt. Kläder låg ovanpå gamla tidningar, och disken tycktes aldrig plockas undan. I ett annat hörn av lägenheten fanns det avbitartänger, en kofot och skruvmejslar i alla slags storlekar. Tänkte inte så mycket på det förrän den kvällen jag kom dit och lägenheten istället var fylld med diverse stereoapparater, videobandspelare och tv-apparater.

Och allt blandades med den där doften.

Jag förstod ganska snart att det var droger. Så dum var jag inte. Men droger har alltid varit något utanför mig, något som jag inte riktigt har velat ta till mig, och se på nära håll. Men nu tvingades jag göra det. Och det var inte bara marijuana, det förstod jag också. För den drogen är oftast en inkörsport till tyngre droger. Och tyngre droger innebär ofta kriminalitet och tragedi.

Det senare blev jag varse samma helg som jag upptäckte alla tekniska prylar. Och det mest tragiska var att jag precis var på väg därifrån, med min kompis, för att aldrig mer komma tillbaka. Jag hade fått nog. Men innan jag hann så långt var det någon av dessa marijuanarökande grabbar som tyckte att de skulle skoja med mig. För i sitt lilla rus stoppade han en liten tablett i min folköl. Och den tabletten, vad det nu än var, fick mig att må så illa, så illa. Hela världen var rund och även om jag ville så kunde jag inte röra min kropp. Och sen fick den där grabben och hans kompisar för sig att de skulle ta en tur med mig i en av de nya bilarna som plötsligt dykt upp i garaget.

Och på den vägen är det.

Så jag håller inte med Jason Diakité, alias Timbuktu, som i sin krönika här på Sourze skriver att han vill legalisera marijuana. Absolut inte.

För marijuana är ofta inkörsporten till tyngre droger. Och tyngre droger innebär ofta, som sagt, kriminalitet och tragedi. Eller att unga tjejer blir lurade och förlorar lite av sin tro på medmänniskor.

Nu kan detta hända även om alkohol är inblandat. Men jag tror ändå inte att det är så vanligt att man tar steget från alkohol till tyngre droger. Däremot tror jag att det är ganska vanligt att man går från marijuana till hasch. Och vidare. Då är man liksom redan på samma spår. Och sedan kan banan bli lång. Och svår.

Till viss del är Timbuktu inne på samma spår. Men ändå inte. Han skriver "Kriminaliseringen av marijuana leder till att användarna känner att de sysslar med något olagligt, de får en stämpel. Det är detta som är den största orsaken till att marijuana kan bli en inkörsport för tyngre saker, inte växten i sig".

Jag håller inte med. Jag tror visst att det är växten i sig som ger användaren ett rus som i sin tur kan leda till kriminalitet och tyngre droger. För marijuana är en drog.

Alkohol är också farligt, i stora mängder. Men du behöver inte särskilt mycket marijuana för att hamna i ett farligt rus, eller bli beroende. Eller vad man nu vill kalla tillståndet som man hamnar i, där man hela tiden söker dessa rus och kickar.

Jag känner en tjej vars mamma började röka marijuana. Nu är hon heroinmissbrukare och har förlorat vårdnaden om sina tre barn. Och jag känner en man som rökte marijuana. Åtminstone tills han, i ett skönt rus, gick ut i havet och aldrig kom tillbaka.

Men jag kom tillbaka från mitt neddrogade tillstånd och gav mig fan på att aldrig se till att droger legaliseras. Så det är därför jag inte håller med Timbuktu. Och det är därför jag skriver detta.

Av Maria Ryberg 09 jul 2001 15:55