Delar vi samma verklighet, Mellbourn?

Det gläder mig att jag fick en replik på mitt inlägg angående Anders Mellbourns debattartikel. Tack för det Anders. Dialog och debatt är viktigt. Inte minst i denna fråga.

Tyvärr gjorde jag ett misstag i mitt inlägg i och med att det skrevs i affekt och lite väl snabbt. Jag glömde bort att kontrollera att Utrikespolitiska Institutets inte är en statlig myndighet. Ett misstag, vilket jag tar på mig. Du behöver inte längre avgå, Anders.

Däremot anser jag att Anders Mellbourn fortfarande har fel på ett antal viktiga punkter. Du är fortfarande något otydlig, vilket var en kritik jag framförde i mitt förra inlägg. Det jag menar är att du inte utvecklar vad följderna skulle kunna vara av dina resonemang. Jag ska utveckla vad jag menar nedan.

I din replik skriver du dels att du avvisar allmänna rop på mer polis och våld mot demonstranter, dels att myndigheterna måste ha en trovärdig strategi och utrustning som avskräcker från våldsutövning. Ett inte helt entydigt budskap, enligt min mening. Dessutom anser jag att du har fel i sak.

Man bör ha helt klart för sig att den lilla hårdföra klick som utgör kärnan av våldsverkarna inte alls blir avskräckta av fler poliser. Tvärtom är deras huvudsakliga uppsåt att få en konfrontation med myndigheterna för att få uppmärksamhet för sin sak. Våldet är både mål och medel. En upptrappning av maktmedel och våldsutövande är totalt fel väg att gå. Stenkastande ligister kan inte bemötas med paramilitära insatser på gator och torg. Följden blir då enbart en eskalering av våldet där en oskyldig allmänhet kommer emellan med fysiska och materiella skador som följd.

Vidare vill du klassa våldsamma demonstrationer i samband med globaliseringsprotester som en säkerhetspolitisk kris. I din replik skriver du: "Enligt den utvidgning av begreppet säkerhetspolitik som skett de senaste tio åren utgjorde situationen i Göteborg ett säkerhetspolitiskt problem. Både generaler och fredsrörelseföreträdare är numera ense om att interna konflikter, IT-störningar, miljöutsläpp, terrorism och så vidare utgör säkerhetspolitiska hot."

Jag kan tyvärr inte se på vilket sätt ett fåtal stenkastande människor är ett säkerhetspolitiskt problem, oavsett hur våldsamt det tedde sig i massmedias välregisserade skildring. Säkerhetspolitiska problem är väl i alla fall hot mot samhället i sig självt där större materiella förluster än några krossade fönster står på spel?

Jag vill på intet sätt förringa det våld som skedde i Göteborg, men att kalla det för ett säkerhetspolitiskt hot är en jämförelse mellan äpplen och päron. Det som glöms bort, i och med att det kom på undanskymd plats i medias bevakning, var de stora fredliga demonstrationer som ägde rum i Göteborg, i protest mot globalisering och EU-byråkrati.

Om vi börjar trappa upp insatserna mot våldsverkarna drabbas även denna slags, helt legitima demonstrationer, vilket skulle vara djupt olyckligt.

Om vi nu för resonemanget antar att vi står inför ett säkerhetspolitiskt hot? Vad skulle i så fall detta vara ett hot mot? Vem definierar det hotet? Är det, gud förbjude, sysslolösa militärer eller EU-byråkrater i Bryssel? Vad ger dem i så fall den rätten? Det skulle kunna formuleras så att det var demokratin som är hotad. Det skulle kunna vara ett hot mot den rådande ordningen. Troligen ett korrekt antagande i och med att aktivisterna klart uttalat att de protesterar mot den samhällsordning som är den nu gällande.
Då kommer vi in på en väldigt stor diskussion om vilka inskränkningar i de demokratiska rättigheterna som vi ska göra för att skydda demokratin i sig självt. Ser vi inte upp så kan vi raskt få ett samhälle med mindre rättigheter och mindre insyn vilket för mig är en otroligt skrämmande framtid. Det måste mer till än några kastade stenar innan vi börjar diskutera inskränkningar i vår frihet. Det som stenkastningen är ett tecken på är att många människor är missnöjda med den BRIST på demokrati och insyn som de upplever. Bör vi inte då agera för att öppna upp och utöka det medborgerliga inflytandet på beslutsprocesser och myndighetsutövande snarare än att inskränka möjligheterna till protester?

Avslutningsvis bör vi få ett riktigt perspektiv på vilka det var som kastade sten. Det var inte några mystiska våldsverkare från landet bortom som reste hit likt en vandalhord från det förgångna för att sprida förstörelse. Det var, i relation till hur många som demonstrerade, ett ytterst litet fåtal människor som legitimerar sina våldshandlingar med ett missnöje mot vad de upplever som ett förtryckarsamhälle. Till viss del kan jag förstå deras frustration över den brist på inflytande som människor i allmänhet har idag över de missförhållanden som är flagranta i vår globaliserade värld. De som kastar sten är inga onda troll som vi kan mota med tårgas och batong. Det är unga, besvikna människor som oftast har en välbärgad uppväxt och en gedigen bildning.

Det gäller att vi är helt på det klara med vilka metoder vi ska använda för att undvika våldsamheter och varför. Ett sätt kan vara att sätta hårt mot hårt, men då ska det klart regleras på vilket sätt och med vilken rätt. Ett annat sätt kan vara att ta reda på vad det är som gör att många känner sig alienerade från och besvikna på det samhälle vi har idag och fundera på hur vi kan förändra den politiska agendan.

Av Daniel Ericsson 04 jul 2001 14:12